Vasa är ju inte Paris ändå

Det doftar croissanter och kanel överallt, som om staden försöker väga upp det faktum att allt är grått och slask, skapa lite värme och trevnad när årstiden själv inte erbjuder det. Utanför kaféet som vill vara Paris men som bara blir en svag och billig variant – det inser till och med jag som aldrig varit i Paris – sitter en kvinna i blommönstrade nätstrumpbyxor, korta jeansshorts och svarta kängor. Hon har rosa hår och rött läppstift, en gitarr på ryggen och en förstärkare i famnen, blicken ner i telefon.

Inne i köpcentret är det varmt och bullrigt, gamla farbröder dricker kaffe, barnfamiljer ramlar fram, en lång kö sträcker sig från den nyöppnade butiken och runt hörnet. Jag tar tillflykt till bokhandeln, letar efter lugnare rum, bläddrar bland nyheterna och går en vända via poesihyllan för sakens skull. I kassan betjänar en käck flicka en äldre herre, och med den allra sötaste finska brytning berättar hon att de tyvärr inte har just den boken i lager, men att de kan beställa efter den om han vill. Jag hör hur hon tvekar ett kort ögonblick innan hon duar honom.

Väl ute i blötsnön igen går jag en vända över torget, hör skoförsäljarna prata med varandra om hur arbetsmarknaden förändrades efter kriget medan de plockar fram skor, och en man hotar sin dotter med att de inte går dit hon vill om hon ”inte genast sätter bort den där förbaskade mobilen”. Kriget gav oss smarttelefoner som vi sedan inte får använda, tänker jag, och passerar ytterligare ett kaneldoftande kafé.

Utanför Marimekko stannar jag upp. Skyltfönstren är fyllda med grafiska klänningar och butiken med folk, men jag skymtar en bekant profil, höga kindben och hög hästsvans bland alla gråkofteklädda kunder. Det gör mig glad, att se henne utan att hon ser mig, att våra vägar korsas – eller våra cirklar i alla fall sammanfaller, nuddar varandra aldrig så lite genom ett butiksfönster. Att vi fortfarande existerar i samma värld, något som jag smärtsam har insett att inte kan tas för givet.

När jag går tillbaka mot biblioteket går jag långsammare än jag hittills gjort på hela året.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s