dagbok

Mytchi jåort

”E sker itt na men e var mytchi jåort”, sjunger KAJ i Kom ti byin.

Det är så det känns, förutom att he sker mytchi å. Förra veckan hade jag en hel drös folk hemma måndag kväll, tisdag kväll, onsdag kväll. Fredag och lördag gick i lajvets och sömnbristens tecken. Jag var fullkomligt slutkörd på söndag.

När man inte har annat att göra om dagarna (läs: jobb) så blir även de små projekten stora och tidskrävande. Det är märkligt hur mycket tid och tankeverksamhet som kan sättas på ett tygtryck eller julkortsplanerande, hur mycket man kan investera i dem. Osunt mycket. Livet blir en räcka med projekt som ska avklaras, och ändå finns det inte tid över att ens läsa Språktidningen eller Kyrkpressen (som blir projekt, de också, Projekt Läsa Kyrkpressen).

Känslorna är strax under ytan, skvalpar omkring och över i gråt i de mest opassande situationer (när jag pratar i telefon, när jag kör bil). Det finns ett motstånd i bröstet som jag försöker övervinna med glögg och ljus. Jag vill sova bort något som inte går att sova bort, vakna på rätt sida av världen.

Kanske bara skapa lite distans. Inte bli så känslomässigt involverad i småsaker som t-tröjor och julkort. (Försöka att inte vara så känslomässigt involverad i större saker, såsom kaniner, men det är dömt att misslyckas.)

Imorgon är det onsdag igen.

I lördags var perspektiven i alla fall andra. Då fick jag, efter sju års väntan, lajva Neil Gaimans Death.

Sandman 2018 - 40 of 148

Annonser
dagbok

Talgoxe

Det är onsdag. En sån där onsdag som strikt jobbmässigt sett är ledig, men som ändå innehåller en massa program. Jag drömde att jag var på museum med en mycket söt, mullig kvinna som var min personliga assistent och tillika flickvän. Eller så var jag hennes personliga assistent och tillika flickvän. Jag vaknar yr ur drömmen.

Morgonyoga, en underbar dryg timme när jag bara får lyssna inåt och på mig själv, och göra saker som känns bra. Många sådana timmar finns det inte i veckan. Mamma kommer på förmiddagskaffi, vi äter lite rester från gårkvällens afternoon tea-kurs och surfar lägenheter. Klockan ett ska jag iväg på snabbesök till en skola där jag ska vikariera nästa vecka, sedan måste jag och handla, för ikväll samlas den lokala, feministiska bokklubben hos mig och jag vill bjuda på något. Och däremellan, allt annat som hör ett vuxenliv till: läsa mejl, ordna med styrelsegrejer, diska, ansöka om stöd från Fpa …

Men –

Och så –

När jag är i supermarketen, bär på en korg full med bomullsrondeller och bananer (ekologiska och rättvisemärkta, för att jag miljömedveten) och chips och specialprisost (definitivt inte ekologiska, för jag är låginkomsttagare också), stannar jag plötsligt till invid texmexhyllan:

”Men lilla vännen då!”

Högt ovanför godishyllan sitter en talgoxe. Den flyger iväg ner över chokladplattorna, rasslar omkring lite i godispåsarna, och återtar sin plats på den översta hyllkanten. Så öppnar den näbben och kvittrar till.

Jag står fortfarande på ställe, med korgen tyngande över armen, med blicken vänd uppåt och, säkerligen, öppen mun. Talgoxen är med ens något av det finaste jag någonsin har sett. Där sitter och flyger och kvittrar den under lysrören, vad kan den annat? Hjärtat glöder och någonstans bakom ögonen känner jag tårarna samlas, blinkar för att få bort dem. Här, mitt i en fullplanerad onsdag, på språng från ett program till ett annat, på det mest osannolika ställe: en talgoxe som kvittrar och som får mig att stanna upp en liten stund. Den är så söt, den är så kvick. Den är något jag aldrig hade kunnat begära men som jag med öppet hjärta vill ta emot ändå. Det slår mig att talgoxen är en påminnelse om något jag ju nog egentligen vet men glömmer ibland: livet är också det där som händer mellan alla programpunkter. Livet är en liten talgoxe vilsen mellan godishyllan och skoavdelningen.

Jag går fram till en försäljare. Vet ni om att ni har en liten fågel som flyger mellan godishyllan och skorna? frågar jag. Jo, försäljaren vet om det. ”Den har varit där redan förra veckan”, säger hon och suckar lite när hon ser den flaxa. Jag suckar inte. Jag ler. Om den har klarat sig så här länge (vad äter den? lösgodissmulor och smakprov?) så klarar den sig säkert i fortsättningen också. Om jag har klarat mig så här länge så klarar jag mig säkert i fortsättningen också.

dagbok

Ingen kommer dö på länge ännu

Det krävs en viss talang, att leva som om varje dag vore den sista och som om man skulle leva i evighet, på samma gång. Att ta vara på dagen, på stunden, och samtidigt vila i förvissningen om att det kommer en ny sommar, en till jul, flera söndagar. Det är en balansgång att kunna omfamna nuet men samtidigt inte bli ångestfylld över att nuet strax är över.

Jag känner att jag har fått öva upp den talangen rätt mycket den senaste tiden. Säga ja och ta chansen och haka på, men samtidigt − när jag ligger i sängen och ska sova men tankarna blixtsnabbt drar iväg åt diverse katastrofscenarier och dödsångestgropar − våga vara säker i de gånger jag sade nej och valde annorlunda, våga säga åt mig själv att det kommer en ny dag i morgon, det kommer många fler chanser, ingen kommer dö på länge ännu och också verkligen tro på det, tvinga sig till att leva som om det, finna en tillräckligt trygg visshet i det för att kunna slappna av och faktiskt somna.

I dag reser min syster iväg på långfärd igen till det stora landet i väst. Om allt går som det är tänkt (se där, katastroftankarna igen) så kommer hon hem till självständigheten. Då blir det adventsmys och förhoppningsvis vit vinter för fulla (glögg)muggar. Tills och innan dess – måste jag intala mig, tror jag också på för att jag inget annat kan – kommer det nya dagar, många fler chanser, och ingen kommer dö på länge ännu.

dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

dagbok · skönlitterärt

Påskliljor

En vän som dyker upp
mitt i natten
med stulna påskliljor i handen
väcker så många frågor:

Vad är meningen med livet?
Stängde jag av spisen?
Köpte jag mera kaffe?
När kom vykortet fram?

Är du hungrig?
När går bussen?
Vem älskar egentligen vem?
Varför just påskliljor?

skönlitterärt

Aprillyrik dag 9 – Avsked

Döden är otålig
men Livet är inte klart,
inte riktigt än.

Vi behöver vattna rosorna,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om rosor.

Vi måste låsa balkongdörren
och dra ner värmen,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om värme eller låsta dörrar.

Vi måste säga hejdå till kaninerna,
säger Livet.

Döden tvekar.

Döden bryr sig,
besvärligt nog,
om kaniner.

Så Livet vattnar rosorna,
sänker värmen
och låser alla dörrar.

Döden klappar kaninerna
och matar dem
med knäckebröd.

Sedan tar de sina väskor,
släcker gårdsbelysningen
och går.

Dagens prompt var att skriva ”a poem in which something big and something small come together”.

dagbok

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

dagbok

Eremitliv

Så här är det: februari var undantagstillstånd hela månaden.

Först blev jag opererad, den första februari. Jag var i så dåligt skick att jag inte orkade träffa någon utanför familjen förrän tolv dagar senare. Sedan tog jag bussen ner till Pargas och hälsade på min vän där i en knapp vecka. Så bussen hem igen, till en knapp vecka av mycket intensivt varande och arbetande och ordnande, för att komma ikapp efter sjukledigheten och jobba inför en veckas semester på Kap Verde.

Sedan var februari slut.

Inget hade varit som det brukade.

Visserligen gjorde jag en del som vanligt – jobb, ett styrelsemöte, en feministträff – men det blev aldrig en lugn, lunkande vardag. Det var alltid mellantid, månaden uppdelad i sjok, alltid vänta på nästa. Det var undantagstillstånd eller inget. Påtvingad vila, resor, och där emellan ordnande inför eller efter nämnda resor.

Jag tror inte jag har varit på kafé på hela februari. Knappt träffat människor. Inte engagerat mig, inte initierat något stort, inte deltagit. Jag har inte haft inspiration till att skriva, inte haft lust till det heller, inte haft ork till att läsa nyheter (vilket passar bra ihop med min lilla fasta om att inte läsa kommentarsfält). Jag har stängt av aviseringar på alla ställen jag bara kommer åt.

Jag ska erkänna något: i slutändan var det väldigt, väldigt skönt. Säga nej och tyvärr och jag kan inte. Ha en giltig orsak till det (”jag är sjukskriven minst ett par veckor”). Avböja, avboka, avsäga sig. Stänga dörren, leva eremitliv, små små cirklar: hemma och hemhemma. (Och däremellan: väldigt stora cirklar: Pargas och Kap Verde.) Bara slippa bry sig, inte orka, inte lyfta blicken. Sova, vila, läsa, promenera. Rent ut sagt skita i resten av världen.

Någonstans inser jag ju att det här inte är hållbart i längden. (Någonstans inser jag ju att det här inte är jag i grunden.) Men framför allt: någonstans har det varit så befriande att vara eremit i kropp och själ. Hålla sig innanför sina väggar och små (eller stora) cirklar. Se hur lite kontakt man kan ha med så många, och hur det också går. Att inte prata, att inte höras av, att inte upprätthålla kontakten. Hur världen rullar på utan en. Hur jag inte behöver göra allt, hur jag ibland kan göra ingenting.

Så det går ännu lite långsamt. I livet och på bloggen. Men jag känner hur det börjar vakna till, någonstans. Av solen, kanske. Av att vilan och ensamheten snart är tillräcklig för den här gången. Inte riktigt än, och jag vill inte tvinga fram eller ut någon (mig själv). Men snart. Snart.

dagbok

Vecka 8

I måndags drack jag min första cappuccino sedan Rom. Jag korrekturläste fyra kapitel i en fransk lärobok, bokade jag bord på restaurang och diskuterade syrsor i mat i vårt virtuella vardagsrum (ett gruppchattfönster på Facebook).

I tisdags promenerade jag till bibban för att låna den hajpade poesisamlingen Mjölk och honung av Rupi Kaur. Jag har mycket att säga om den diktsamlingen redan innan jag ens har öppnat den – ska se om det blir ett blogginlägg någon gång. Jag korrekturläste mera franskakapitel, en handbok och några faktauppslag. Jag läste också Linn Jungs fria filosoferande om vänskap. Det var kanske det vackraste någonsin om vänskap. Om jag säger att jag inte grät en skvätt så ljuger jag.

I onsdags var jag på efterkontroll till sjukhuset. Det såg delvis bra ut, delvis ännu oläkt ut. Ny kontroll om en månad. Jag till en källarbarberare och klippte mig. Med en kompis kvarglömda (fejk)näsring i såg jag mer stereotypt queer ut än någonsin.

IMG-20180221-WA0004

Orsaken till de tjusiga örhängena och festtröjan var att jag bjöd ut systra mi på restaurang. Vi drack Prosecco och åt musslor respektive getosthamburgare. Näsringen fick dock stanna hemma.

I torsdags korrekturläste jag en barnbok som gav mig mycket huvudbry. Så många punkter, kolon och kommatecken att hålla ordning på. WordPress påminde mig om att det var på dagen 5 år sedan jag skapade mitt konto här. Jag såg Sameblod på bio med 3 av 4 högstadievänner. Efteråt köpte vi rostbröd och ost och choklad och hade spontan kvällsmatsfest.

I fredags kom min syster med lunch och min mamma med Nisse. Pappa, syrran och jag åkte genom vintervackra österbottenslandskap norrut för att hälsa på fammo. Bilresan både dit och hem var nöjsam, vi hade godis och lite musik och bra samtalsämnen.

I går körde jag till och från Kimo i lika vintervackra österbottenslandskap för att delta i två föreningsmöten. Jag promenerade till andra sidan stan i iskylan för att dricka vin och äta ostbricka med vänner. Vi drack mycket vin och åt ännu mera ost och kex och talade allvar och spelade sanning eller konsekvens enligt någon fånig app och skrattade så mycket och högt att grannen ropade Hiljempi! åt oss halv två på natten.

I dag var jag väldans trött, fick fina feminister på besök för att diskutera Valerie Solanas SCUM Manifest (och livet, för sådant följer på bokdiskussioner), hade jag lindy hop-lektion (som egentligen var lektion i shag) och storstädade hela lägenheten. Torka golv, damma fårskinn, tvätta tre maskiner, rubbet.

I morgon ska jag packa och kanske gå på kafé.

På tisdag åker vi i familjen på semester till Kap Verde. Om jag inte hörs av på ett tag är det för att jag är upptagen med att läsa pocketböcker, vila, utforska en ny stad, äta så mycket mat jag orkar eller ligga i en solstol och dricka Coca-cola.

dagbok

Stolt

Jag är jag stolt, för idag jag har lagat mat, Quornfärssås med tomatkross, riven morot, lök och grädde. Och pasta med det. Så grundläggande som det kan bli. Jag minns ärligt talat inte när jag senast lagade mat. Förra året? (Vetefan vad jag har levt av hittills under 2018.)

Annars är jag också stolt över dagen: jag steg upp när väckarklockan ringde, körde hemhem, tog en promenad med Nisse, besiktade syrrans bil, lagade ovan nämnda mat och for på jobb. Ikväll ska jag ut på ett glas med några Vasafeminister. Det är ju inga mirakel, verkligen inte, utan en helt vanlig vardag, men ibland kommer jag att tänka på hur skit det faktiskt ha varit i perioder, och då känns det bra att kunna ha den här sortens vardagliga, vanliga dagar och inte känna ångest eller stress, utan liksom bara fixa det. Hah.