dagbok

Ibland blir det inte så

Varje gång jag är hus- och hundvakt så har jag stora planer för hur mina veckor kommer se ut. Jag drömmer om långa, oavbrutna sjok av arbetstid, vilsamt vinterljus och själsro. Ibland blir det så. Ibland blir det inte så.

Vad har jag då gjort av det som jag enligt ett tidigare blogginlägg hade tänkt göra?

  • bada mera bastu
  • åka till Umeå över dagen (och besöka Kvinnohistoriska museet ♥ ♥ ♥)
  • äta blodgrape
  • läsa dagstidningar
  • jobba i godan ro
  • äta fastlagsbullar
  • öva mig på att kula
  • och förstås: ta promenader tre gånger om dagen med kungen i huset

Det har varit lite för mycket lite för länge, och denna vecka har jag fått betala för det. Allt har varit bra till pappers, men jag har varit stressad och ledsen hela tiden ändå. Ont i kroppen, svårt att sova. Vändpunkten kom när jag satt och grät, för n:te gången denna vecka, vid frukostbordet på lördag morgon. Vi ställde in Umeåresan. Istället tillbringade vi dagen med att promenera, elda i spisen, ta tupplurar i soffan. Frågade varandra flera gånger under dagen om vi ångrade beslutet att stanna hemma. Svaret var nej varje gång.

Umeå finns kvar. Kvinnohistoriska museet finns kvar. Jag har äntligen fått vila.

Och så har jag badat badkar.

IMG-20200224-WA0019

dagbok

Tisdagslista

Det är tisdag och det står ”blogga” på dagens att-göra-lista. Jag har så mycket annat också att göra (alldeles för mycket om jag riktigt känner efter, så då låter jag bli), men man kan ju inte korrekturläsa märkliga manus hela tiden heller, så jag snodde igen en lista av min mer kända bloggnamne. Ett två tre nu kör vi!

HAR DU?

Alkohol i kylen:
Jodå. Hemma i stan finns två flaskor skumpa och några öl, här i huset finns lite öl. (Skumpan är inte ständigt på kylning här.)

Något husdjur:
Lånar ju Nisse för tillfället! Vi tar långa promenader i solsken och frost två gånger om dagen. Nisse brukar få bestämma vart vi går.

IMG-20200225-WA0006

Puder på dig:
Näjj, använder inte puder.

Några framtidsplaner:
liten: åka till Umeå i helgen
stor: bo i ett hus på landsbygden

Gymkort:
Det var visst ett nyårsmål att träna på gym en gång i veckan? Nä, det skippar vi redan nu. Inget gymkort. Tränar hemma om jag tränar. Pengarna på annat.

Några MVG:n:
Hade nog mest den finländska versionen 9:or och 10:or i gymnasiebetyget.

Något beroende:
Inget farligt. Läppomada, kanske? Men utan det skulle mina läppar förtvina. Denna vinter har inte varit nådig.

VEM?

Avskyr du:
Manliga världsledare med enorma egon som inte gör något för att förbättra sakers tillstånd. Det finns alltför många som passar in på den beskrivningen.

Längtar du mest efter:
Min syster ♥

Stör du dig på:
En insändarskribent som bland annat tycker att Pride är en styggelse och att abortförbud är lösningen på Finlands sjunkande nativitet. Huh huh att voj nää-ä ändå.

VILKEN?

Tidning läser du:
VBL när jag är hemhemma, Kyrkpressen när jag får tag på den.

Buss åker du oftast:
Sällan jag åker buss, men om det blir så är det mellan centrum och hembyn. Den bussen går bara på vardagar och det stör mig oerhört. Om jag ska hälsa på hemhemma över helgen måste jag alltså ta bussen dit på fredag och hem på måndag. Vilket jag ju inte gör. Alltså måste jag köra bil.

Dag fyller du år:
På midsommarafton! I alla fall vissa år. Det är lite besvärligt när det kommer till att fira.

Årstid föredrar du:
Sommar! Försommar, högsommar, sensommar. Allt.

VAD?

Gör du nu:
Just nu fyller jag ju i en blogglista? Nyss åt jag vaniljglass med hemmalagad kinuskisås och språkgranskade romanmanus.

Gör dig till en bra människa:
Jag är empatisk, förstående och rymmer mycket kärlek i mitt hjärta.

Gör dig till en dålig människa:
Men nä, sånt är ju inte roligt att tänka på. Tycker faktiskt jag är ganska bra i det stora hela.

Vill du arbeta med:
Svenska och skrivande.

Har du för storlek i skor:
40–41.

Läser du för bok:
Jag påbörjade idag så smått min vändagsbok som syrran skickade. Den verkar lovande och jag känner att jag vill ge den mer tid och eftertanke än vad jag kan göra i en kort paus under arbetsdagen.

20200214_101609

Ska du göra nu:
Duscha och elda i spisen.

Trevlig tisdag allihopa! ♥

dagbok

Att ta sig hem över Kaskisbacken

Foto0419_001

När jag reste genom Åbo här om veckan kom en tanke till mig: Vad jag skulle vara olycklig om jag bodde här. Jag har först nu, med facit på hand och några års distans, insett att jag var rätt ensam där mot slutet. Kanske gjorde jag fel från början, då jag inte aktivt letade efter mer sällskap när jag en gång hade hittat de tre klasskamraterna som jag bildade en fyrklöver av språk och middagar och resor och vardag och självklar gemenskap med. Älskade vänner, ni var det allra finaste Åbo gav mig.

Visst finns det saker jag saknar med Åbo. Universitetet och kullerstenarna på Biskopsgatan. Långa fria och självvalt ensamma cykelturer och promenader, naturskyddsområdet i Katrinedalsskog (ibland går jag ännu omkring där i drömmen och i dagdrömmen). Hur vackra de böljande landskapen var när man inte visste vad som väntade bakom nästa kulle, bakom nästa krök. Alla små äventyr, picknickar, kafébesök. Men allt det där var då, och nu är nu. Jag skulle inte studera nu, ändå inte röra mig i de kvarteren på daglig basis, i de gemenskaperna. Kanske jag skulle hitta nya sammanhang. Kanske inte.

Kroppen minns, så fort jag rör mig i Åbo centrum. Hur allt det praktiska kunde bli stort och oöverkomligt utan socialt skyddsnät eller bil. (Jag minns en gång då jag opererat bort en visdomstand. Studenthälsan låg i andra ändan av stan och jag tog mig dit och tillbaka med det fordon som jag hade – ensam, på cykel. På hemvägen behövde jag stanna för att köpa värkmedicin från apoteket. Sedan stod jag utanför Kuppis Citymarket och spottade blod innan jag cyklade den sista kilometern hem.) Tröttheten i kroppen, varma ytterbyxor och svettigt under cykelhjälmen. Att ta sig hem över Kaskisbacken oavsett väglag och väder. En lägenhet som stundvis kändes osäker, som alltid kändes dammig. Mina neurotiska drag förstärktes, eller kanske över huvud taget kom fram, under studietiden på ett sätt som jag nu ser att var osunt. Man tog till det som fungerade i stunden.

Jag skulle ju ändå inte vilja byta bort mina Åboår. Inte ett enda. Men jag skulle inte vilja bo där numera.

Det är här jag är som jag också ska vara.

dagbok

Listan om 2019

Jag hade tänkt skriva den här sammanfattningen för flera dagar sedan, kanske redan innan nyår. Men saker kom i vägen: ett nyår, kroppsliga åkommor, en rentav förlamande trötthet, en moffa på sjukhus. (Jag mår bättre nu, tackar som frågar, och moffa är också på bättringsvägen, tack alla högre makter för att detta år inte behövde börja i sorg.)

Men nu, nu blir det av att åka igen.

Gjorde du något år 2019 som du aldrig gjort förut?

Köpte lägenhet, fick en pojkvän, höll skrivkurser, reste till USA, bevittnade min systers vigsel. Alla stora, nya saker med oändligt många små nya saker inbakade.

Det går för övrigt inte att sammanfatta vår Orlandoresa, men här är några ögonblicksbilder i alla fall.

IMG_1652

DSC_2703

DSC_2711_1575606415034

IMG_1770

IMG-20191130-WA0021

IMG-20191206-WA0001

IMG-20191215-WA0021

Höll du några av dina nyårslöften för 2019?

Det enda nyårslöfte jag minns att jag gav är mitt stående nyårsmål, och också det jag misslyckades med: att läsa minst 52 böcker. Jag stannade visst på 28.

”Det är på grund av dig som jag inte har läst lika mycket böcker i år som jag brukar”, säger jag till min partner. ”Förlåt”, säger han och skrattar och är nog inte det minsta ledsen över det. Jag är nog inte heller det minsta ledsen över det, egentligen.

Har du något nyårslöfte för 2020?

Många. Fast jag kallar dem nyårsmål, och de är inte huggna i sten. Fortsätta dricka ett glas vatten varje morgon och äta mina vitaminer. Prova på att börja gymträna. Öva mig att kula. Hälsa oftare på mommo & moffa. Skriva dikter. Meditera varje dag. Läsa minst 30 böcker under året (för låt oss vara ärliga, om jag fortsätter ha pojkvän så fortsätter min tid att gå åt till annat än läsande).

Vilka länder besökte du?

Sverige och USA.

Bästa matupplevelsen?

Jag åt marinerade jordgubbar med maräng och grädde en kväll i november och det var himmelskt.

Bästa köpet?

Lägenheten.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten, lätt. Har aldrig lagt ut sådana summor på något tidigare (även om 85 % var lånade pengar). Många tusen på bostaden, och så några tusen till på renovering.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ännu en sommar på villan.

20190607_151340

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag tror jag har varit gladare, men också mer känslosam. Jag har gråtit oerhört mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit dikter.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat över förhållanden och stressa över jobb herregud att man aldrig lär sig.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Bjöd två vänner på gårdagens pavlovarester, drack te och hade det så nöjsamt så. Min då inte ännu pojkvän dök upp direkt från jobbet för att ge mig två blombuketter: en stor och yvig med lila, vita och gula blommor, och en mindre med midsommarrosor. Han kom ihåg att midsommarrosor var min favorit. Mina vänner gav honom 12 poäng för det utförandet.

20190619_184621
Alla mina födelsedagsbuketter.

Bästa boken du läste i år?

De två gamla favoriterna Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff och Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren, samt novellen Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist, som lämnade i tankarna långt, långt efter att jag hade läst ut den.

Vem saknade du?

Vivi, men henne fick jag äntligen träffa i år ♥

De bästa nya människorna du träffade?

Min systers amerikanska svärfamilj tog emot oss med öppet hjärta och öppet hus. Ett varmare och mer generöst mottagande kunde vi inte ha önskat oss. Vi hade aldrig träffats förut, men genast blev deras hem vårt home away from home.

Dog någon som stod dig nära?

Nej tack och lov!

Något du önskade dig och fick?

En egen lägenhet. Här var första glimten av kakelugnen och mitt efterlängtade trägolv som jag sedermera lät slipa upp och olja in.

20190131_115901

Något du önskade dig och inte fick?

En arbetsgemenskap, stabilare jobbsituation.

Något oväntat som hände?

Hela den här förhållandegrejen är ju ett enda stort oväntat. Jag vänjer mig fortfarande. Ibland går det bra, ibland går det sämre.

Högsta önskan just nu?

Attt ingen kommer dö på länge än.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.

Fast jag ska faktiskt lära mig filéa abborre i sommar. Igen.

dagbok

Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

IMG-20191005-WA0001

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

IMG-20191006-WA0001

IMG-20191006-WA0002
Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

dagbok

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.

dagbok

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

20190616_170112

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

IMG-20190628-WA0002

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

20190616_170221

dagbok

Den senaste tiden

Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.

Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

20190525_172737

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …

20190530_13211720190602_08433720190602_085056

Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.

1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.

IMG-20190525-WA0000IMG-20190531-WA0005

2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …

Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

20190602_192218

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.

Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

IMG-20190531-WA0010

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)

Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

IMG-20190602-WA0019

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”

Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

WhatsApp Image 2019-06-01 at 15.55.21

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.

IMG-20190528-WA0003

dagbok · skönlitterärt

Saker jag tänkt på den senaste tiden

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

1.

De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.

Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.

(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.

Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)

Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.

Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.

2.

En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.

3.

Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

4.

Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

dagbok

Ska det vara så här?

Jag går hem från en vän. Det är lördagsnatt, Pampas nationaldag till på köpet. Jag tänker att jag hellre går hem via torget, där det finns fler människor, vittnen, än via smågator, om något skulle hända. Jag tror inte att något kommer hända. Jag känner mig inte otrygg i min egen stad. Men om.

Ska det vara så här?

Jag tänker på något jag läste på tumblr tidigare samma dag, att en av de bästa självförsvarsteknikerna om man blir antastad eller attackerad är att skrika så högt man kan. Ett förhistoriskt pterodactylskrik med bisarra hotelser för att få förövaren att tappa fattningen. ”I’m gonna suck your eyeballs through your skull!”, föreslog en tumblrskribent. Jag övar på meningen i huvudet. Jag tänker att jag inte kan åtalas för hot i en eventuell rättslig situation, eftersom hotet är så absurt att det inte kan tas på allvar.

Ska det vara så här?

Jag går längs med gågatan. Det är rätt mycket folk i rörelse. Min väg korsas av ett annat gängs riktning, tre män som pratar med varandra. ”Hey, baby”, säger den ena åt mig när vi passerar varandra, en annan av dem sträcker sig efter min hand. ”Don’t touch me!” ropar jag, snärtar åt mig handen, saktar aldrig ner på stegen. Inga gälla skrik, men ett klart ställningstagande: Så här gör ni inte mot mig.

Jag tänker på vad jag har för kläder: utebyxor, vindtät jacka, handskar, halsduk, röd basker. Jag tänker på hur jag går: ganska raskt och målmedvetet. Jag tänker på om jag ler: nej, inte aktivt. Jag dömer inte mig själv för något av det, inte, aldrig, men jag tänker på det.

Jag tänker på kvinnor som blir mördade av män som de avvisar.

Jag tänker på att jag tänker på det här.

Ska det vara så här?

Jag tänker på hur de tar sig rätter de inte har. Vad fan dom trodde att jag skulle göra? Stanna och prata med dem? Följa med? Varför i hela satans helvete skulle jag bli imponerad, övertygad eller smickrad av att någon kallar mig saker som de inte har någon rätt till, försöker röra mig på sätt de inte har någon rätt till. Dra åt helvete med er allihopa.

Ska det vara så här?

Jag tänker på okända män i grupp. Hur de alltid är en otrygghetsfaktor, ett potentiellt hot. Jag tänker på okända kvinnor i grupp och hur jag aldrig ser dem som farliga.

Jag går de sista kvarteren hem. Ingen annan jag möter tar ens notis om mig. Jag är inte rädd, jag är nästan aldrig rädd. Men jag är vaksam. Jag är nästan alltid vaksam.

Det ska inte vara så här.