Alla talar om ovädret, men ingens storm är den andras lik.
Jag drar på mig ytterkläderna över nattlinnet, tvingar upp dörren i motvind klockan fyra på morgonen för att hämta in lyktan som hänger och slår på sin krok utanför köksfönstret. Skramlet har väckt mig och sedan hållit mig vaken. Lyktan och skorna möter mig i badrummet, där de fått töa av sig, när jag stiger upp några timmar senare.
Trägolvet är kyligt också med yllesockor. Bakom slitna gjutjärnsluckorna sprakar elden som jag lade igång i morse. Om jag utgår från att kakelugnen är original, vilket jag inte har någon orsak att betvivla, brinner det i en eldstad som är nästan hundra år gammal. Nästan hundra år gamla tegel som långsamt värms upp under dagen. Huset lär vara byggt år 1928, och jag tror det när jag lägger handen mot det varma kaklet.
Det viner runt huset, bullrar i knutarna och mullrar från väggarna. Fönstren är täta, de minst dragiga fönstret jag någonsin haft, och värmebatterierna under dem strålar ut stark värme och väser av vattnet som strömmar, men från postluckan i den spånskivstunna lägenhetsdörren drar det en bred stråle kalluft. Jag kunde använda trapphuset som extra kylskåp, om jag ville och behövde. I kakelugnen drar det också, stormen kastar sig ner i skorstenen och jagar upp glöden. Jag eldar med bastanta tallklabbar, de är så grova att de knappt ryms in i eldstaden, jag måste ha en rejäl glöd för att de ska orka brinna till slut. Jag borde klyva dem i mindre och mer lätthanterliga vedträn, men äger ingen yxa, och med en enda ynka puukko kommer man inte långt med dessa furuklossar.
Så ljuvligt med en så gammal kakelugn. Och vilken tur att ingen rivit ut den, det var ju modernt i ett skede att göra så!
Ja, alla lägenheter i husbolaget har inte kakelugnen kvar, så jag är mycket glad över att min har det! Nu har jag hämtat mera ved hemifrån också, så eldandet kan fortsätta.
Härligt! I de här temperaturerna behövs många värmande brasor 😊