Min mommo har fyllt 90 år i sommar – min husliga, generösa mommo som prånglar 50-lappar på barnbarnen för minsta lilla, som plockar blåbär och kokar vinbärssylt och som i morse stekte gäddfärsbiffar redan innan frukost. Vi firade henne tidigare i juli med släktlunch, skumpa, tårta och ett ”presentkort” på en all inclusive-resa till Borgå, dit två av mina kusiner rätt nyligen har flyttat. Mommo är bra på mycket, men inte på att bli bjuden på saker – hon vill betala och göra rätt för sig – så det blev en hel del förhandlande. Till sist kom vi överens om att vi bjuder på allt som planerat, förutom att mommo får bjuda när vi är på kaffe på stan. Ingen var riktigt nöjd över det hela, så det var väl själva definitionen av en kompromiss.
En morgon här i veckan steg vi upp med min sambo (vars klocka alltså ringer 5.00 om vardagarna) för att ta ett tidigt morgontåg söderut. Jag lagade smörgåsar på Oravais hembageris rågbröd, och tog med kaffetermos och dricka. Under tågresan arbetade jag på en dikt – min första, betalda beställningsdikt! Det ni!
Vi var en mommo (fammo), en mamma (faster) och fyra kusiner (och emellanåt en hund) som vallade och vallades runt Borgå under två dagar. Sista kusinen i skaran är min syrra i USA – hon var saknad ♥ Vår bas var frontmannahuset där ena kusinen bor, ett gulligt hus med en massa dörrar och skrymslen. Vi gick husesyn ända ner till källarbastun och drack kaffe innan vi drog ut på stan. Dessa resa, alltså, ett sådant vandrande på kullerstensgator! Det var länge sedan jag var så här turistig i en så här turistig stad, med små butiker och kaféer som absolut inte är designade för långa köer och stora folkmängder.
”Det är ju som att vara utomlands!” säger mommo. Så är det.
En av kusinerna är tacksamt nog en planerare av rang, så tack vare henne har vi bokade bord för lunch båda dagarna. Vi äter husmanskost och diskuterar tillitsprincipen, på vilken Finland i mångt och mycket fungerar. Ni vet: självbetjäningskiosker, att våga lämna jackan på kaféstolen medan man går på vessan, hur folk hänger upp tappade vantar och halsdukar för att förbipasserande ska se dem bättre och den som förlorat sitt klädesplagg lättare ska kunna hitta det igen. Det systemet fungerar så länge tillräckligt många är med på det, och med den ärlighet som jag ändå påstår att är en del av den finländska kulturen så vill man ju inte vara den som bryter tilliten.
Vi äter artesanglass (en kusinen drar det längsta strået, med ett glas fyllt av sorbet och cava hälld över – det ska jag prova någon dag under ledigheten!) och tittar in i Borgå domkyrka (som var mindre imponerande än vad jag hade tänkt mig), och när resten far hem för en tupplur promenerar mamma & jag vidare på stan. Jag köper Brunbergs lakrits till sambon och starkt ekologiskt Earl Grey till mig själv. När ska gå hem ångrar vi oss och promenerar tillbaka in till stan för att stärka oss med lite spritz Aperol och spritz Limoncello. Sedan orkar vi promenera hela vägen hem till kusinhuset. Någonstans på vägen tappar jag min blåa scarf, och trots att vi både kör tillbaka senare på dagen och frågar i butiker och restauranger så är den inte där.
På kvällen far vi vidare till den andra kusinens bostad, en lägenhet där hon dukat upp ett dignande kvällsmatsbord med smörgås, dricka, frukt, chips, bulla. Vi sitter i soffan och på golvet, lyssnar på musik. Det är som en knasig hemmafest, med släktingar i stället för vänner, och när vi är tillbaka i huset och mamma och mommo gått och lagt sig sitter vi kusiner uppe, dricker öl och spelar Concept, ett sällskapsspel där man ska förklara ord genom just koncept och symboler. ”Filmtitel med en upp-och-nervänd kon?!? Och våld och explosioner?” försöker vi gissa, och kusinen som förklarar nickar uppmuntrande. Vi skrattar så vi storknar åt svaret: V for Vendetta.
Det går mig att fundera när jag riktigt hängde med mina kusiner på det här viset senast, bara vi. Det känns så självklart, på det där sättet som det kan göra med ens allra bästa vänner. Jag behöver inte föreställa mig, inte anstränga mig. Vi har umgåtts i bokstavligen hela våra liv, bara mindre och mer i perioder, men de har alltid funnits där. En sådan välsignelse att få ha en sådan familj och släkt. När vi följer den ena kusinen hem njuter jag av den nattliga promenaden genom stan – det var länge sedan jag gjorde något sådant.
En enda natt borta är tillräckligt för en 90-åring, resonerade vi, så dagen därpå är andra och sista dagen för den här gången. Mommo har varit uppe i flera timmar när jag kokar gröt och ägg och kaffe, och kusinerna sover ännu på luftmadrassen i vardagsrummet. Tillbaka in i gamla stan har vi vinlunch på en fin restaurang nere vid vattnet, skålar för 90 år och god fortsättning och livet. Sådant där som man behöver skåla för när man fått två alldeles fenomenala, sociala, intrycksrika och uttröttande dagar i självklart sällskap.
När vi går genom gamla stan en sista gång för att dricka kaffe (som mommo nådigt ska få bjuda på) fladdrar något till i ögonvrån. Runt ett dörrhandtag sitter min blåa scarf, som någon har hittat och hängt upp. Vi jublar och tjoar högt åt miraklet i Borgå. Länge leve den finska tillitsprincipen!
Sandra skriver 