Saker jag har tänkt på den senaste tiden:
1.
De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.
Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.
(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.
Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)
Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.
Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.
2.
En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.
3.
Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.
4.
Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.
Sandra skriver 
Sorry – jag hör till dem som läste in mer i texten än tänkt. Men ja, dikter är personliga så jag tror det är därför flera tog för givet att det berörde dig. För oss icke-språkvetare är dikten kanske den mest personliga textformen och ibland skriver du ju också dikter utgående från dig själv, så då är det ju kanske inte så lätt att veta när det är personligt och när inte?
Tvåan – så sann. Jag vet inte om det var de orden Maarit Feldt-Ranta använde när hon under vårvintern meddelade om sin obotliga cancer som förnyats men det citatet får mig just nu att tänka på henne. Kanske också för att en flera i min nära omgivning är nära henne.
Det är helt lugnt, du är ju bevisligen inte den enda! Och min tanke är heller inte menad som någon slags kritik mot dem som läser, utan bara en reflektion över hur olika människor läser och över min egen reaktion på folks läsning. (Blir jag uppgiven, frustrerad, road, berörd, alltihopa? Behöver jag göra något åt det, eller kan jag bara låta det vara?)
Jag tror definitivt att folk som studerat litteraturvetenskap i någon grad (jag, min vän som får komma till tals här) har en annan slags grund för tolkning av texter – av förklarliga skäl. Det handlar väl mest om vilken erfarenhet av texter, och av vilka slags texter, man har.
Att försöka tänka mera på livet än på döden har också blivit smärtsamt aktuellt i mitt eget liv och omgivning, då döden är mer närvarande än tidigare på ett oroväckande sätt, men jag försöker hålla fast vid tanken: En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Så även idag.
Jag tror med att erfarenheten av texter är avgörande. Analysgraden och bearbetning har ni på en helt annan nivå än vi vanliga dödliga :) Tilläggas kan att jag ibland är avundsjuk på den kunskapen. Sedan vet jag ju att det räcker med en flummagisterutbildning, så jag tror att den avundsjukan lär få bestå :)
Och ni är givetvis litteraturvetare, inte språkvetare, så går det ibland när man skriver och det blir litet fel.
Jag hoppas att döden avvaktar litet till och inte tar de dina riktigt än. Men ja, en dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi leva. Lyckan och ibland förbannelsen med livet är ju att inte veta vilken dag som det sker. Men tills dess lever vi, tillsammans. Sköt om dig och de dina. Och njut av denna dag som ju är ett liv för att citera farbror Melkers livsvisdom.
Du har nog helt rätt med språkvetare! Jag har studerat svenska som huvudämne, med litteraturvetenskap som litet biämne (vissa av mina vänner från studietiden har sedan studerat det som stort biämne, eller som huvudämne). Textfantaster är vi sen allihopa!
Melker (och i förlängningen Astrid Lindgren) visste nog en hel del om livet! Sköt om dig, du med <3