Det finns en liten novell av Sandra Cisneros, som börjar på följande vis: ”What they don’t understand about birthdays and what they never tell you is that when you’re eleven, you’re also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one.”
Det var då jag läste en dikt av Marja som jag stannade upp och kom att tänka på novellen om att vara elva. Hur ens dåtida jag (i plural) fortsätter leva inom en själv.
Jag tänker sällan på mitt elvaåriga jag. Däremot har jag insett att jag ofta tittar tillbaka på mitt tonårsjag. Jag tänker henne som 15 år, även om hon nog också är något år yngre. Jag tänker på högstadietider, då det fysiska livet kretsade kring skola och fotboll och obekvämhet i sin egen kropp och det själsliga livet sprängde gränser. Då världen var svart och rosa och ibland framtvingat glittrig om vartannat, en era av hårspray och ny, mörkare musik och timslånga bussresor. Då jag surfade på nätet efter ting och fenomen som jag kanske inte borde men som jag behövde. ”Jag sitter på golvet i skolans vessa fastän jag borde vara på engelskatimme”, skrev jag i ett svart häfte med en dödskalle på pärmen som jag hade dekorerat med silverpenna, ”men jag räknar inte det som skolk, för jag skulle faktiskt inte klara av att vara på lektion i det här skicket.”
Det är alltid med en stor ömhet jag närmar mig mitt tonårsjag. Vi står varandra mycket nära. Visst är hon fånig på många sätt, dramatisk och med en önskan om att vara alternativ. Men hon är fortfarande bara 15, hennes lycka och motgångar är lika äkta som alla andras och den för henne sanna version av världen tänker jag inte ta ifrån henne. Hon var aldrig en av de populära i skolan, men heller inte en av de som stod lägst i hierarkin – hon och hennes vänner lyckades med konststycket att stå utanför korridorernas maktspel. Hon älskade och kände så mycket men kunde inte alltid hantera det. Det var en balansgång mellan att förbli det barn hon var och verka som den vuxna som hon kände att hon borde vara.
Trots allt gjorde hon ju så gott hon kunde. Jag minns hur hon en fysiktimme satt och ritade upp omvandlingsscheman åt en klasskamrat, som hade svårt att greppa area- och volymmåttens alla decimaler, och hur glädjen var stor från bådas håll då klasskamraten slutligen förstod systemet. Jag minns hur hon och hennes glam rock-vän klädde upp (ut) sig i paljettsjalar och nitbälten på en idols födelsedag och hur hon en gång blev kallad ”häxa” i skolbussen för sin svarta kjol och kajal. Jag minns en födelsedagsfest då hon låg med huvudet i en väns knä och där i halvmörkret, bland alla andra tonårsflickor som också tittade på film, strök vännen med fingret över hennes ansikte och godiskladdiga läppar i något som kunde ha varit vänskap, men som kändes som något annat. Något varmt och pirrande och före det aldrig tänkt, än mindre uttalat.
Då jag får mitt 15-åriga jag på besök vill jag att hon ska känna sig välkommen, hemma. Se att det fortfarande ligger färggranna strumpbyxor i min byrålåda, att det fortfarande bor stjärnor i mina ögon. Då jag idag pratar om Sherlock och Children of Bodom vill jag att hon hör samma iver som då hon talar om The Crow och HIM. Att hon ska se sig omkring och konstatera: ”Jag tycker om vad det blev av mig”.
Hälsningar från 8 år och 337 kilometer sedan
och oändligt mycket kärlek skickad lika långt tillbaka.
P.S. Hela novellen Eleven finns att läsas här: http://mspalof.weebly.com/uploads/1/1/5/5/11555515/eleven.docx.pdf)
Sandra skriver 
Så underbart fint! Var rädd om den 15-åringen, för hennes värld innehåller så mycket som man som vuxen tyvärr förtränger. Gillar att du vill att hon ska tycka om vad det blev av henne. Kram! :)
Tack för din kommentar! Jag tror det var nyttigt för mig själv att reflektera över min inre 15-åring, för hon har varit ovanligt närvarande ett bra tag nu, men jag har inte tagit mig tid att lyssna till vad hon egentligen har velat säga och förmedla.
Man skall alltid ge sig själv tid att lyssna på sig själv. Jag kan inte påstå att jag direkt längtar tillbaka till mitt tidigare liv, även om det kan finnas en del vemod i tankarna ibland när man tänker tillbaka. Å andra sidan kan jag ju också konstatera att livet aldrig varit så bra som 30 +, konstigt nog. Allt har liksom sin tid och helheten som mitt liv hittills varit har innehållit så mycket som format mig, så mycket både bra och dåligt, men ändå mest gott, så jag tror att man får vara nöjd. Och det är väl det viktigaste.
Så var du snäll med din 15-åring, tonåren är en tung tid och ge dig själv tid att paja henne litet på ryggen och säga att det blir nog bra och jag blir nog också bra som människa.
Jag tycker det låter tröstande, att livet hela tiden blir bättre – eller i alla fall att en blir mer nöjd. Visst ser jag tillbaka på gångna tider med nostalgi ibland, men ofta är det med tacksamhet och glädje över det jag har idag. Mitt 15-åriga jag trivs nog i slutändan bra med vad jag har blivit idag!
Jag tror det är en tröstande tanke att inse att livet blir bättre, vilket kanske också beror på att man blir (förhoppningsvis) mer nöjd med sig själv som person. Man inser att man inte är perfekt, men får samtidigt ett litet större självförtroende och kanske kan acceptera att även om man inte är perfekt, så duger det rätt bra ändå. Det är bra om du och ditt 15-åriga du kommer bra överens. Då är bitarna på plats.
Vilken perfekt text om att vara 15! (och alla andra åldrar du någonsin varit på samma gång) Det är ju knappt tre år sedan jag var 15, men jag är ändå fascinerad över hur mycket jag förändrats över åren. Jag har gått från en ”Jag är inte som alla andra flickor”-pojkflicka till att vara just den jag är. Fortfarande med en förkärlek till lösa jeans, men nu med mindre förakt till att vara som ”Normala” flickor.