dagbok · skönlitterärt

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s