På snedden

Jag sover i en kökssoffa, den blå färgen avskavd av tidigare generationer. Kökssoffan är så kort att jag måste sova på snedden. Den är bäddad med gamla underlakan med okända initialer, gästtäcke och gästkudde som jag var med och köpte för flera år sedan. Om morgnarna, när min värdinna för sitt barn till dagis, bäddar jag soffan med yllefiltar och många kuddar för att den under dagen – och framför allt på kvällen, när barnet somnat – ska fungera som plats för vila, umgänge och mat. Vi dricker te i soffan, dricker glögg; vi läser dagens (och gårdagens, och förrgårdagens) tidning; en lunch äter vi hämtpizza där; om kvällarna lyssnar vi på julmusik fast det bara är början av november (men det är ju redan början av november) och tittar på roliga videor. Det är som att vara på semester och vara hemma samtidigt, bara ett annat hemma än det vanliga.

En sen kväll, ja, det är ju redan natt, har jag svårt att sova för ångesten som surrar inombords. Då smyger jag fram till bokhyllan och läser sedan omsorgsfullt Pannkakstårtan, om Pettson och Findus, och tittar noga på bildernas alla detaljer och hittar en ko i någon form på nästan varje uppslag. En morgon när jag vaknar, lite för tidigt för att ännu stiga upp, lyser fullmånen rakt in genom de stora fönstren. Månen ramas in av kala trädgrenar och det är som att se på en tavla. Med den tavlan somnar jag för att sova ännu en stund innan jag ska stiga upp och bädda soffan för dagen.

Sammanlagt har jag sovit nästan två månader i den här kökssoffan, räknar jag ut. I olika etapper, förstås, och under flera år. Men ändå. Två månader i knappa veckolånga sjok. I början vakade vi till två-tretiden, såg på actionfilmer. Sedan kom en bebis, och vi var vindögda av trötthet och tidiga morgnar. Numera sover åtminstone jag vettigare nätter – detsamma kan nog inte sägas om värdinnan. Vi bara fortsätter med det vi alltid har gjort, såsom omständigheterna tillåter: höst- och vårvistelser med promenader, kafébesök, myskvällar, loppisbesök, soffhäng och choklad och glass och musik. Allt förändras men inget förändras. Det långa livssamtalet fortsätter, avbryts, återupptas och fortsätter igen.