dagbok

Lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu

Jag började detta inlägg där jag låg i sängen i lillstugon och skrev på min mobil. Det var på inga sätt optimalt, men det var det enda som var realistiskt. Vad som inte var realistiskt: att jag skulle gå upp för vindstrapporna, knäppa på datorn, slå på internetdelning, och sedan sitta i kvavhet och värme och formulera mig fint och genomtänkt. Nej du. Det var mobilbloggande eller inget bloggande alls. Jag har semester (eller obetald ledighet, som realiteten är för frilansare) och vill inte upp till vindskontor och datorskärm om inte det är absolut nödvändigt. Jag vill ligga på en filt i björkens skugga och titta upp mot himlen. Ibland ensam, ibland med Nisse, ibland med min käraste.

Själen behöver vila. Vad kroppen behöver är inte helt klart, den fick spunk ungefär samtidigt som pandemin började och har liksom världsläget inte återgått till det normala än. Vi jobbar på det, kroppen och jag, att hitta allt vad som felas och hur det felas och vad man kan göra åt det. Sova. Vila. Promenera. Äta ordentlig mat. Yoga, och när det är så här varmt att jag inte ens orkar yoga, i alla fall stretcha lite. Vissa dagar. Vara okej med att inte göra det alla dagar.

Jag läser Saltkråkan, som jag gör nästan varenda sommar. Vad jag inte brukar göra nästan varje sommar är gråta så mycket åt den. Emellanåt gråter jag åt varenda sida, för att det är så berörande och vackert och sorgligt och hjärteknipande. För att det är precis som livet är. Astrid Lindgren är inte för intet en av de allra största människoberättarna. När jag inte läser Saltkråkan läser jag böcker om acceptans, om känslor, om att jobba mindre och leva mer. Jag märker hur jag vill läsa saker som ett facit, som en instruktionsbok, som bibeln, men jag vet ju att de måste läsas som poesi.

Och sen är det ju alla dessa fester! Mommo fyllde 88 år och jag bakade en sockerfri morotskaka som jag dekorerade med saker jag hittade på tomten. Allt blommar och allt är så vackert just nu. Grannen fyllde år, hur många vet jag inte men det var inte så noga. Vi blev bjudna på tårta i alla fall. I dag ska vi ha våffelkalas, så nu ska jag dra mig ner från vindskontoret, som inte är så hett och kvavt efter de senaste dagarnas lite svalare nätter och konstant korsdrag mellan balkongdörr och vindsfönster. Från det fönstret blickar jag ut över tomten och himlen de nätter det är för varmt för att sova i lillstugon och när det är lite för ljust och framför allt lite för trolskt för att sova riktigt, riktigt ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s