dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

7 reaktioner till “Idag

  1. Aderton dagar kan ibland kännas som en evighet. Kanske ni får ta igen det när du är hemma igen? Sjukt det där, tidigare var jag alltid jättekritisk till människor som skrev om hur de saknade sina pojkvänner bara efter en dag men de orden har jag nog fått äta upp.

    Du får berätta om vad du tycker om Nationalmuseum. Själv blev jag besviken, jag hade hoppats på mer Zorn, mer Larsson, mer Liljefors rävar. Men det fick jag äta upp, för där har Nationalmuseum ändrat policy och har mindre svenska klassiker än förr (!).

    Och pratstunder i ljuset av stearinljus. Finns det något bättre?

    1. Jag förstår helt din kritiskhet, är (eller åtminstone har varit, vet inte hur läget är nu?) själv likadan :D Drog mig till och med för att skriva det här på bloggen, men ibland blir en människas närvaro i ens liv så självklar och frekvent, och då är det klart frånvaron känns. Vi visste ju ändå om att den här pausen skulle komma och det går nog bra när man är inställd på det, har annat roligt inplanerat, och vet när man får träffas igen. Jag har tänkt mycket på min syster som här i dagarna fick återse sin fästman efter 4,5 månader på långdistans, dessutom utan att ha ett återföreningsdatum att räkna ner till!

      Jag har inga förväntningar alls på Nationalmuseet, vill bara driva omkring och titta på vad som kommer emot, och sen botanisera i museibutiken, så jag tror jag blir nöjd :) Kommer nog att skriva om hela resan sen när jag är hemma igen!

      1. Jag är inte lika kritisk mer måste jag säga. Som tur får man ändra åsikt här i världen :) Med en man som reser en del har man fått inse hur det är att sakna ibland. Jag tycker det är så skönt, eller det är kanske fel ord, det är inte skönt att läsa om andra människors saknad, men skönt att andra också saknar trots en viss kritiskhet :)

        Det kan inte ha varit lätt att vara 4,5 månader ifrån varandra – utan ett säkert datum när de skulle ses igen! Testade själv på ett halvt års långdistansförhållande som nog var början på slutet på det förhållandet, vilket var egentligen det bästa som kunde hända så här i efterhand. Då, som kärlekskrank tonåring, var det ju fruktansvärt :)

        Då får jag önska dig en skön Stockholmsvistelse och många fynd i museibutiken :)

        1. Jo, jag har nog också blivit mindre kritisk när jag själv har fått bita i det sura äpplet, så att säga.

          Stockholm har nog levererat hittills, med bokhandlar & loppis (dock inget köpt) och ett vintagekafé (med Earl Grey, kokosboll och körsbärssmulpaj med glass!).

  2. Förstår att 18 dagar känns som en evighet. Min kille reste 5 månader in i vårt förhållande bort i 3 månader. Det var långa månader. Men som min kompis sa ” den där killen verkar göra dig glad även när han inte är här”. I år tänker han vara borta lika länge, men tre av de veckorna kommer jag vara med honom där borta.

    1. Det var nog tufft, kan jag tro! Men vilken fin iakttagelse av din kompis, sådant är ju goda omen inför framtiden. Tur att du kan följa med ett tag den här gången! Är det jobbresa eller nöjesresa (eller nån annan slags resa) som han/ni far på?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s