Etikettarkiv: pojke

Oktoberbarn

Jag cyklar hem från en inflyttningsfest. Det är tidig oktober, tidig lördagskväll. Om fyra nätter är det fullmåne.

Träden utmed ån har satts i brand av hösten. Jag må älska Österbotten från djupet av mitt hjärta, men det finns inga lönnar som dessa i norr och skönheten i utsikten från bron är överväldigande, nästan ofattbar. Att det kan finnas sådana träd, sådana vatten.

Foto0419_001

Strax efter Tomasbron stannar jag till för att skriva ett textmeddelande. Halvvägs genom meddelandet känner jag doften av herrparfym, söt och stark och berusande. Jag kommer att tänka på sena nattklubbstimmar, på rök över dansgolv, klibbiga drinkar, svettiga, rutiga skjortor som matchar min rutiga kjol. Pulsen skenar, inte av rädsla utan av begär, men då jag vänder mig om finns ingen där.

Då rödljuset i en korsning nära centrum blir grönljus möter jag två pojkar. Den ena sitter på en cykel, en gammal, skranglig svart sak, medan den andra springer efter. Båda skrattar. Så häver sig den springande pojken upp på pakethållaren, just då de susar förbi mig, och i hur hans händer hårt greppar tag om läderjackan på pojken framför ser jag kärlek.

Vid nästa korsning sitter en kvinna, halvvägs ut på körbanan. Hennes ena stövelbeklädda fot har vikit sig på ett sätt som ser smärtsamt ut. Jag fortsätter förbi, det står redan två andra personer runt kvinnan och talar med henne, och jag tänker att jag inte kommer kunna vara till mera hjälp.

Det doftar äpplen och jord vid min uppfart, den på samma gång motbjudande och lockande doften av förmultning.

På min vanliga cykelplats står en okänd vit cykel.

Då jag kommer in i lägenheten tänder jag inte lampan, för jag vill ännu en liten stund leva i skymning.

Annonser

4 kommentarer

Under dagbok

Chockrosa jeans

Jag läser ”Vad är queer?” av Fanny Ambjörnsson och kommer på mig själv med att tänka på hur det kändes att bo i mitt 15-åriga jags kropp.

Jag önskar att jag någon gång hade kunnat bära tajta jeans (i en chockrosa nyans som på ett fantastiskt sätt hade skurit sig mot de gröna skåpen och de roströda klädhängarna) över smala höfter och platt mage. Iklä mig snäva tröjor med tryck som inte skulle bukta över stora bröst. Se skuggan av mina nyckelben och skramla med tunna armband, de silverfärgade från H&M för 4,95 i storlek S/M, kring smala handleder.

Jag önskar att jag hade kunnat vara pojke, med seniga händer, kantig käklinje och snedlugg, där kajalen hade betytt något så mycket mera än nu, då den sitter runt flickögon. Att jag aldrig hade behövt krypa ihop på ett toalettgolv, kallsvettig och med kväljningar för att mensvärken gjorde det omöjligt att ens stå.

Jag önskar att jag hade haft smärta lemmar, fin benbyggnad och platt bröstkorg.

Inte för att något av det var vackrare än det jag var då, eller det jag är nu.

Inte för att något av det hade varit bättre – eller lättare – än vad det var då, eller hur det är nu.

Men för att det hade varit något annat. Något annorlunda. Kanske något rätt.

Idag har jag vuxit in i och börjat komma överens med den kropp som tydligen är min. Ändå sörjer jag ibland över att jag aldrig fick – och aldrig kan få – vara pojke, bära tröjor utan konvexa tryck, skriva under revolten med svart kajal. Jag sörjer ibland över att jag inte känner mig som fånge i, men så ovillkorligen är bunden till, den kropp jag har givits.

2 kommentarer

Under dagbok

Den profana treenigheten

Det är sent om kvällen på juldagen och jag är ute och dansar med mina vänner då jag får syn på ett sällskap som bränner sig fast på min näthinna och i mitt sinne.

Det är en pojke med tjockt, lockigt hår och rutig skjorta, en annan pojke, smal, med rödsvart hår i punkig spretfrisyr och silversmycken i ansiktet, samt en blek flicka med långt, blanksvart hår. De dansar tillsammans och det är så oerhört tydligt att de tre tillhör varandra, de är en enhet omöjlig att separera. Det är inte det, att de aktivt utesluter alla andra – de dansar helt enkelt som om det inte vore några andra närvarande, eftersom de vet att det inte finns något bättre sällskap än det de redan befinner sig i.

De är en självklarhet, och det fängslar mig. Jag blir fascinerad av denna profana treenighet, jag blir nyfiken och vill så gärna dansa med dem, trots att – eller kanske just på grund av att – jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra det. Flickan skrattar, jag hör det inte genom musiken men jag ser hur hennes tänder blänker i stroboljuset, jag ser vita blixtar över pojkens glittrande piercingar, klarblå strålar som speglar sig i flickans hår. De är alla vända med ansiktena mot varandra, med armarna om varandra, med huvudena tätt, tätt intill varandra. För mig blir de en bestående treenighet i detta ständigt skiftande nattrike av rök och ljus, och jag kan bara inte sluta titta på dem.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt