Etikettarkiv: vår

Uppbrottets tid

Uppbrottet ligger i luften. De redan djupgröna löven i björken utanför köksfönstret är alldeles stilla i den heta majmorgonen. Solen är otröttlig i sitt gassande, ingen vind skänker svalka. Allt väntar på dagen för avresan.

Vi cyklar nordväst, genom betongdistrikt och taggtrådskvarter tills grönskan åter tar vid, mjuka kullar och äntligen – en lummig skugga som förlänar skydd från solljuset. Det doftar så jag blir yr – av kåda och torra tallbarr, av försiktigt blommande hägg, av rök från bränt ris, av jord och hav och al. Längst ut på udden, på solvarma men skuggfläckiga klippor slår vi oss ner, barfota, sandbeströdda fötter och blöt byxbunt. Vi lyssnar till vågsvall, koltrast, frasandet av tunna tallbarksflagor i den välsignade vind som trots att den inte orkar till inlandet alltid lurar vid stranden. Vi äter plättar och fruktsallad och choklad och pratar om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt.

En disig skymning visar att ännu en dag har gått. Vinden stillnar åter, det lyser ännu ingen stjärna över takåsen på grannhuset men jag vet att den finns där. Kinderna hettar efter en hel dag utomhus, värmen dröjer sig kvar i nacken och tröttheten tynger benen. Jag önskar mig liljekonvaljer och svala lakan. Väntan surrar fortfarande i luften, sticker i blodet. Det är inte dags än. Men snart, snart.

Annonser

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

De sista tio minuterna

Igår var det strålande vackert solsken och jag cyklade jag vilse till en gravgård med springbrunn. Sedan insåg jag att det var samma gravgård som jag har promenerat omkring i flera timmar tidigare årstider, men den var tydligen så stor att det fortfarande fanns oupptäckta delar av den. Det var så knäppt att gå omkring där och tänka på att där låg tusentals tusentals döda människor under stenar, och där gick jag helt levande med solglasögon på näsan och hörlurar i öronen. På kvällen såg jag en zombie-romantisk komedi. Jag brukar varken tycka om zombiefilmer eller romantiska komedier, men kanske just därför var det en så osannolik kombination att jag riktigt njöt av det.

 IMG-20140507-WA0002

IMG-20140507-WA0001

Idag har det regnat hela dagen, så jag har suttit inne och studerat så hjärnan hettat och skrivit så fingrarna krampat. Nu är jag inne på sista kurvan av löpbanan för den här terminen! Eller förresten, jag ogillar ju att springa. Låt mig hitta en bättre metafor. Nu är jag inne på de sista tio minutrarna innan en föreläsning slutar, med vetskapen om att en långhelg (= sommarlov) väntar mig. Det ska bli så skönt att få lämna graduarbetet åt sidan ett tag!

Så har jag suttit på diskbänken och kokat rågmjölsgröt med lingon och nu ska jag i bastun. Jag lever kanske inte ett så fartfyllt och äventyrligt liv för tillfället, men nåde den som vågar påstå att det är banalt och tråkigt liv.

2 kommentarer

Under dagbok

Leve poesin!

Vid det här laget är NaNoWriMo (National Novel Writing Month) ett ganska känt fenomen. Under november månad samlas folk under samma virtuella banderoll och kämpar tillsammans på distans för att få ihop 50 000 ord till sitt romanutkast.

Men om novembermörkret hör romanförfattarna till, så är det nu dags för oss poeter att ta steget ut i vårljuset! April är nämligen NaPoWriMo, National Poetry Writing Month. Det hela är lika fint som det är enkelt. Under april månad kan hugade poeter förenas i föresatsen att under 30 dagar skriva 30 dikter. Ifall du vill, kan du följa NaPoWriMo:s hemsida och där varje dag få ett tips/inspiration/utgångspunkt (eng. ”prompt”) till en dikt, eller så kan du skriva om precis vad du vill. Du kan skriva sina dikter för dig själv och aldrig låta någon se dem, eller så kan du dela dem på internet, på post it-lappar som du klistrar upp på allmänna toaletter eller sticker in i biblioteksböcker. Det enda du behöver göra är 1. säga att du deltar 2. skriva dikter.

Så här har ni det: I år ska jag delta i NaPoWriMo!

Jag ser det som ett roligt sätt att komma igång med diktskrivandet igen, ett kravlöst sätt att låta inspirationen flöda i aprilsolen. En del dikter kanske jag kommer sätta upp här, eller så stannar de mellan sidorna i min skrivbok. Hur som helst vill jag uppmuntra dig att också ta del av den poetiska april: Om du är av den skaldande sorten – gör mig sällskap som månadspoet! Om lyrik inte är ditt hantverk – ta chansen och läs dikter. Om du aldrig någonsin har lånat en diktsamling från biblioteket, förändra den saken! Låna något av Edith Södergran, William Butler Yeats eller varför inte min senaste favorit inom poesi, Locus Amoenus av Eva-Stina Byggmästar. Jag vågar påstå att du aldrig ha rört dig i så ljuva sinnesbilder förut.

 

4 kommentarer

Under skönlitterärt

Den slinker ur min hand

Det är svårt att få grepp om den här våren. Jag tappar den. Den sammanlagda, aktiva studietiden per dag är väldigt få timmar. Jag dricker alldeles för mycket kaffe istället, hänger för mycket på tumblr, läser för många romaner. Samtidigt försöker jag att inte ha dåligt samvete över det, tänker att allt är okej, att vara vilse, att studera på halvfart. Det är okej. Samtidigt har jag inte dåligt samvete över det, men känner att jag borde göra mera. Samtidigt har jag dåligt samvete över det, för jag känner att jag borde. Samtidigt har jag, dåligt samvete, har jag inte över det. Ni kanske förstår att det inte alltid är riktigt enkelt att leva i mitt huvud?

Ibland läser jag Gender & language – theory and practice och det är så intressant och frustrerande att det riktigt värker. Andra gånger bakar jag bröd istället, för jag orkar inte bestämma mig för vilket jag skulle köpa i butiken. Jag sover dåligt och längtar efter en baldakin att vila under. Jag drömmer om att jag har kort hår igen. Jag köper – och äter – för mycket choklad och skriver saker med blyerts på väggarna.

Well, look who I ran into”, crowed Coincidence.
”Please”, flirted Fate, ”this was meant to be”.

Jag är inte hälften så mycket människa som jag skulle vilja vara, inte hälften så bra vän som jag strävar efter att vara, men jag fick ett brev på posten där det stod ”Kom ihåg att du räcker till precis som du är!”. Världen finns fortfarande kvar, imorgon och imorgon och imorgon, och känslan av att bara vilja ge upp har börjat ge med sig. Mina neurotiska tendenser håller sig i skinnet, jag låser in dem i städskrubben och har ändå ordning på vardagen. Kanske lite för bra ordning, men själsfrid kan uppnås på flera sätt och jag är inte i en position att förhandla med mig själv. Jag tvingar iväg mig själv på körövning och har riktigt roligt väl på plats, lär känna vänners vänner och leker med tanken på framtida teträffar.

Här om kvällen såg jag på Billy Elliot. Igen. Jag vet inte längre hur många gånger jag har sett den filmen. Ibland slår det till och jag behöver se den filmen lika mycket som jag behöver syre. De bästa scenerna såg jag om flera gånger på raken. Det är något så ärligt med den filmen som ruskar om mig, något hjärtskärande uppriktigt och naket, en varm handflata i min, en hastig kyss på kinden två pojkar emellan.

Michael: Do you get to wear a tutu?
Billy: Fuck off, they’re only for lasses. I wear me shorts.
Michael: You ought to ask for a tutu?
Billy: I’d look a right dickhead.
Michael: I think you’d look wicked.

3 kommentarer

Under dagbok

Du ska inte tro det blir sommar

Poesi på åtta minuter för att ingjuta hopp och förtröstan inför den till helgen utlovade takatalvin i Åbotrakten.

Du ska inte tro det blir sommar
innan det först blivit vår.
Den smyger sig på så försiktigt
och värmer upp stelfrusna tår.

Den kommer med solskensdagar
och trots en kylig helg
så stretar den troget framåt
i videkissor och sälg.

En morgon där skymtar en krokus,
en rensopad cykelbana –
där smälter den sista isen
snabbare än vi kan ana!

I skymning så mjuk och blå,
koltrasten som slår sin drill
och under converseklädda fötter:
den kargaste mars blir april.

4 kommentarer

Under skönlitterärt