Etikettarkiv: våld

Slå tillbaka

På nyheterna:
En man knivhugger en kvinna
på öppen plats
en förmiddag
en tisdag

Det ryktas om svartsjukedrama

Jag tänker:

svartsjukedrama är
teveserier
pjäser
en bästsäljande bok

Detta är mordförsök

I ett kommentarsfält:
Kvinnor är också våldsamma.
Det är bara det
att kvinnors våld
inte genererar sjukvård
och därmed är kvinnors våld
mycket mer dolt

Svar:
Ja precis
Kvinnors våld genererar inte sjukvård
Tänk på det en stund.
Fundera på
vad det innebär.

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar

Det glöms ofta bort i diskussionen

Männen slår
för att kontrollera
och skada

Männens våld
är mordförsök

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar
När kvinnor slår
så är det tillbaka

Vi
slår
tillbaka.

 

 

 

 

Tack till Lady Dahmer för lånade ord från ett kommentarsfält.

Annonser

1 kommentar

Under skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Hela vägen

Han märker inte
att slaget kommer
och när det kommer
är han inte säker på
varför.

Det har vet
är av vem:
förtrogenheten med knytnäven
som träffar käken
snett nerifrån höger
ett förfärande knakande
från tänderna genom näsbenet
upp till vänster tinning.

Som ett träd träffas av blixten:
han spricker hela vägen
i ett ojämnt sicksackmönster
omöjligt att foga ihop efteråt
trots att skadan åsamkas
av en enda smäll.

Han förtjänar det
såsom trädet förtjänar det:
för att det står
obevekligt.

4 kommentarer

Under skönlitterärt

Det är aldrig offrets fel, men…

Det finns de där sakerna som jag bara borde låta bli att läsa. Sedan så läser jag dem i alla fall och får kortslutning i huvudet.

Det talas om våld mot kvinnor. Ofta om sexuellt våld. Om hur Finland inte har lyckats med att förebygga och reagera mot våld i familjer. Det talas om de fruktansvärda saker som (oftast) kvinnor har blivit utsatta för — och sedan kommer kommentarerna.

Det är aldrig offrets fel, men…”.

Stopp.

Inga ”men”. Det finns inga ”men” efter ”det är aldrig offrets fel”. Det spelar ingen roll om hen hade kort kjol, var full, var otrogen, sov, tackade ja till en drink, flirtade, eller vad som helst annat. Det är aldrig offrets fel. Punkt.

När folk sedan kommer med jämförelser med om det vanskliga i att transportera guldtackor i öppen bil, eller lämna sin cykel olåst — då vill jag bara skrika. Som att en människas rätt till sin egen vilja och kropp kan jämföras med guldtackor, med cyklar. Som att en kvinna kan jämföras med ting. (Men hej, jag borde ju inte bli förvånad. Kvinnor objektifieras ju konstant i detta samhälle.)

Vad är den gemensamma nämnaren för så gott som alla våldsdåd? Förövaren är en man.

Och jag vägrar tro på att män är slavar under biologiska drifter, under testosteronet. Att de inte kan hejda sig, att ”pojkar är pojkar” och inte kan behålla kontrollen när de ser en lättklädd kvinna. Att det är kvinnornas fel att våldsstatistiken ser ut som den gör — alla kvinnor vill ju bara ha bad boys, och alla nice guys är ju så nice och skulle aldrig göra en kvinna illa. (Alltså, jag mår illa bara av att skriva allt det här, det är så äckligt fel på så många sätt.)

Det är år tvåtusen-fucking-sexton. Vad sägs om att vi kommer ifrån den felaktiga uppfattningen om att kön = biologi och istället börjar tala om sociala roller, skadliga könsnormer och samhällsstrukturer, och vad vi kan göra åt dem? Och aldrig mera fortsätter satsen ”det är aldrig offrets fel” med ”men…”?

10 kommentarer

Under dagbok