Tag Archives: treenighet

Inte så heliga treenigheter

Kaffe, rödvin, cigaretter.

Kjolar, kängor, kullerstenar.

Sauna, terva, Koskenkorva.

London, Stockholm, Barcelona.

 

Honung, citrus, ingefära.

Juni, juli, augusti.

Ockra, kobolt, bränd sienna.

Silver, rock salt, holy water.

 

Med tack till min vän JE, som jag började tala inte så heliga treenigheter med.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 24 – Hjärter tre

Det högsta kortet
bland alla spader fyror
ruter nior
klöver ess
är hjärter tre.

Jag såg en gång
två män, en kvinna
dansa i blått ljus
med blänkande vita tänder.

Bara de tre tillsammans.

Kanske någon av dem hade rött läppstift.
En av dem hade rödrutig skjorta.
Ingen hade rött hår.

Dagens prompt var att dra ett kort: ett vanligt spelkort, ett Uno-kort, ett tarotkort, ett Cards Against Humanity-kort eller någon annan slags kortlek, och att utgående från det kortet skriva oavbrutet i fem minuter. Sedan skulle flödestexten bearbetas till en dikt.

Jag drog ruter tre, men på något vis fick jag det till hjärter tre i huvudet.
Så jag skrev om hjärter tre.

P.S. Tack och lov för internets oändlighet med bland annat hemsidor för kortblandning och -dragning, då jag själv inte har en komplett kortpacke.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Den profana treenigheten

Det är sent om kvällen på juldagen och jag är ute och dansar med mina vänner då jag får syn på ett sällskap som bränner sig fast på min näthinna och i mitt sinne.

Det är en pojke med tjockt, lockigt hår och rutig skjorta, en annan pojke, smal, med rödsvart hår i punkig spretfrisyr och silversmycken i ansiktet, samt en blek flicka med långt, blanksvart hår. De dansar tillsammans och det är så oerhört tydligt att de tre tillhör varandra, de är en enhet omöjlig att separera. Det är inte det, att de aktivt utesluter alla andra – de dansar helt enkelt som om det inte vore några andra närvarande, eftersom de vet att det inte finns något bättre sällskap än det de redan befinner sig i.

De är en självklarhet, och det fängslar mig. Jag blir fascinerad av denna profana treenighet, jag blir nyfiken och vill så gärna dansa med dem, trots att – eller kanske just på grund av att – jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra det. Flickan skrattar, jag hör det inte genom musiken men jag ser hur hennes tänder blänker i stroboljuset, jag ser vita blixtar över pojkens glittrande piercingar, klarblå strålar som speglar sig i flickans hår. De är alla vända med ansiktena mot varandra, med armarna om varandra, med huvudena tätt, tätt intill varandra. För mig blir de en bestående treenighet i detta ständigt skiftande nattrike av rök och ljus, och jag kan bara inte sluta titta på dem.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt