Tag Archives: mens

Menslistan

Det har varit en hel del menssnack på tapeten den senaste tiden, bland annat i och med Radio X3M:s mensvecka. Mycket uppfriskande och givande, tycker jag! Sedan hittade jag den här fina listan på Menskligt och tänker att den får avsluta menssessionen (vilket ord) för den här gången.

Känslan när du fick din första mens?
Jag fick min första mens när jag hade en kompis på besök och var mest irriterad över att behöva krångla med bindor innan jag kunde springa ut och leka med henne.

Hur har du koll på din menscykel?
För tillfället använder jag p-piller, så då följer jag automatiskt med cykeln genom pillerkartorna. I andra fall markerar jag mensdagarna med små kryss i kalendern, för att ha någon slags översikt och kunna räkna ut ungefär när nästa mens kommer.

Med vem pratar du om mens?
Med mina vänner, fler och fler hela tiden. Ju äldre jag blir, desto mer och friare pratar jag också. Det är så skönt! Däremot talar jag knappt alls om mens med min familj. Jag kan för all del nämna det, men det blir liksom inte ett samtalsämne i sig.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Visst har jag det, senast denna menscykel då jag började blöda en hel vecka för tidigt. Men det har aldrig utmynnat i svåra situationer. Mest i lite svärord och extra underkläder i tvätten.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
Jag har lyckats undvika de flesta potentiellt pinsamma menssituationerna, faktiskt! Men två händelser dyker upp i minnet: Jag jobbade på ett läger, och vi ledare sov på lägergården en natt innan deltagarna anlände. När jag vaknar den första morgonen hoppar jag ner från högsängen, och i samma ögonblick känner jag att min menskopp blivit överfull under natten och nu svämmar över totalt. En stor, alldeles symmetrisk blodfläck i en vackert mörkröd nyans landar på golvet under mig, splätts. Halvhukande skyndar jag iväg mot badrummet i korridoren, hoppas på att inte lämna blodspår efter mig och att hinna städa undan innan de andra vaknar.

En annan gång satt jag på en lektion och kände att nu, nu rinner det över. Men det är bara några minuter kvar, jag kan ju inte stiga upp och gå redan nu, det vore så oartigt, jag kan ju inte gå utan att ange orsak, kan ju inte säga ”ursäkta, jag måste gå på toaletten”  med bara några minuter kvar… Så jag satt kvar och försökte med viljestyrka hålla tillbaka blodet (ledtråd: det funkar inte på det viset).

Tänk det, att jag hellre riskerade att blöda ner både kjol och stol än att vara lite oartig.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Låt mig säga såhär: Jag har aldrig upplevt någon större smärta än mensvärk. Då har jag brutit nyckelben och fått visdomständer utdragna. När det är som allra värst har jag så ont att jag inte klarar av vardagen. Jag kallsvettas och åkallar både Gud och Satan i desperata böner. Jag måste fara hem från lektioner eller jobb för att trycka i mig värktabletter (startdos: 600 mg ibuprofen eller 550 mg natriumnaproxen på recept). Sedan ligger jag på golvet i duschen med varmvattnet strömmande.

Det som jag tycker är fascinerande, även om jag förstås gärna skulle slippa förstahandsupplevelsen av det, är hur en episod riktigt svår mensvärk dränerar en fullständigt på energi. Resten av dagen måste jag vila. Märkbar är också lättnaden när smärtan släpper. Den är nästan berusande.

Vad tycker du om din mens?
En bra menscykel kan jag vara rätt neutral inställd till min mens. Den är nu där, det är lite krångligt och kroppen känns lite mer påtaglig än annars, men tack vare menskoppen kan jag till och med glömma bort att jag har mens.

Men helst skulle jag slippa hela skiten fullständigt och för evigt.

Ditt bästa mensminne?
Jag har tyvärr väldigt få bra mensminnen. De mesta är förknippade med smärta och obekvämhet. Bättre mensminnen är minnen från de diskussioner jag har haft om mens – när folk vågar öppna sig och dela historier och erfarenheter. Vilt främmande människor som gillar varandras kommentarer på min Facebooksida om hur man måste bete sig efter duschen när man har mens för att inte bloda ner både handduk och badrumsgolv, hur torkat blod ser ut som paprikapulver på toalettpappret och i vilken position man måste sova för att inte blöda ner sängen. Delade mensminnen är bra mensminnen.

Och avslutningsvis, en bild jag hittade på Facebook (tyvärr har jag inte tillgång till originalkällan). Jag skrattade högt, för den är så sann på så många vis:

mens

1 kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat

Blodigt allvar

(Varning: innehåller flest svordomar)

Kanske är det för att jag i flera dagar har haft mens och mensvärk, trots att jag inte borde ha någondera. Kanske är det för att en ny studie visar att hormonella preventivmedel ökar risken för depression. (Som en bekant skrev: ”Det blir liksom en väldigt komplicerad frågeställning, ska jag välja att blöda bort eller riskera att deppa ihjäl mig?”) Kanske är det för att Polen vill skärpa sin redan ytterst stränga abortlagstiftning.

Men jag är så satans förbannad på det jävla patriarkatet som inte låter våra kvinnokroppar vara våra egna och må bra.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: om (cis)män hade haft mens eller kunnat bli gravida, skulle det finnas gratis mensskydd, lagstadgad PMS-ledighet, oerhörd forskning kring mens och fertilitet. Preventivmedel skulle vara bättre, billigare och beprövade. Abort skulle ses som en självklar rättighet. Gynekologiska kliniker vore lika vanliga som R-kiosker.

Men då mens och graviditet ses som kvinnofrågor, är de nerprioriterade, nertystade. Inga pengar läggs på forskning om mens, gynekologbesök är dyra, mensblod ses som något smutsigt och äckligt. Jag är så himla trött på det att jag kunde spy.

Den här veckan har Radio X3M mensvecka. Så bra initiativ! Det måste pratas mera om mens. Vi måste bryta tabut. Vi som har mens måste få den hälsovård som krävs för att vi ska kunna leva utan smärta eller obehag.

Och den som inte har en livmoder ska vittu hålla käft om att begränsa aborträtten.

6 kommentarer

Filed under dagbok

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok