Tag Archives: liv

Frukost

Om jag under resten av mitt liv endast skulle få äta ett mål mat, så skulle det vara frukost. ”Stora frukostar med ägg och apelsinjuice”, som det stod i en av mina favoritböcker från tidiga tonår. Kaffe och rågbrödssmörgåsar med avokado och paprika i soffan medan jag läser tidningen. Villafrukostar i form av cornflakes med mjölk och färska päron. Tjocka, amerikanska plättar med vispad grädde och frukt och sirap framför ett historiskt kostymdrama en söndagsmorgon. Lycksaliga morgnar när en vän har sovit över och det finns tid att koka mera kaffe.

Under Londonresan hösten 2014 var min favoritstund på varje dag frukosten. Där satt vi, jag och tre av de finaste människorna i hela världen, i en av de finaste städerna i hela världen. Vi tände ett blockljus som vi hade köpt (i en lilarosa nyans, för att matcha den uppdragbara dinosaurieleksaken som vi hittade i en låda) och åt kokt ägg och müsli och rostat bröd med honung och drack starkt, hett Earl Grey-te och hade hela dagen låg framför oss.

IMG_3391London breakfast in the making

Det är väl just det. Det är inte bara frukosten i sig som är det bästa. Det är potentialen av dagen som komma skall. Om jag inte har några planer för dagen är frukosten en stund av spännande ovisshet och en chans att känna efter – vad vill jag göra idag? Om jag har tråkiga saker som måste göras är morgonen en stund att samla kraft och bara vara lite till. Morgnar är tillåtande. Ljuset, eller om vintrarna mörkret, är förlåtande. Det finns en kravlöshet och en välsignelse i morgnar: Här. Du får denna dag att göra till din.

Eller som farbror Melker sade: Denna dagen ett liv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Där

Jag går förbi ett hus
skymtar något i fönstret och tänker:
där

Där bor du och jag
där hänger vi våra tavlor
där hänger vi vår tvätt
I köket: doft av ingefära
chili kokos kardemumma
stulna äpplen te

Där möter slitna mattor slitna golv
där sjunger du på vinden
där somnar vi i soffan

Där sopar vi trappan
där kokar vi kaffe
I hallen: grova läderkängor
invid ljusa sommarskor

Där delar vi täcke och drömmar
teve brödrost korg med vantar
värme tandborstmugg

5 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt