Tag Archives: honung

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

Annonser

9 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

En vanlig torsdag

Tänk så mycket det ryms i en vanlig torsdag. Jag har varit trött, småförkyld och ångestfull. Tvättat en maskin och besvarat mejl. Stressat över en tillställning som jag ska hjälpa till att ordna och planerat min kommande flytt. (Det är sådant jag ligger och tänker på om nätterna när jag egentligen borde sova.) Jag har sagt upp mitt elavtal och handlat ingefära och honung.

Med kort varsel träffade jag en vän på lunch och det kändes som många timmars samvaro. Att det går att få in så mycket välgörande vänskap på en dryg timme! Sedan kokade jag te, hett och starkt med skivad ingefära och så mycket honung att det var ett under att tungan inte klistrade fast vid gommen. Kröp ihop i soffan under täcket och såg på senaste avsnittet av Supernatural. ”Ett så sympatiskt avsnitt”, berättade jag åt mina vänner. Min vän under lunchen frågade, om serien fortfarande håller måttet efter tio säsonger, pågående elfte. Inte skulle jag börja se den som den är nu, inte, men jag är så investerad i historien och karaktärerna och relationerna (relationerna!) att jag fortfarande får ut något av serien. Och när jag idag hade 41 minuter av osedd Supernatural framför mig, slog det mig att jag var både ivrig och förnöjd, så visst är det värt det.

Så hittade jag filmen A Room With A View, av samma regissör som gjorde Maurice, så nu tillbringar jag kvällen på italienska kullar och torg, gläder mig åt ljuset och musiken och låtsas att sommaren är mycket närmre än vad den är.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Det är något speciellt med honung

Det är något speciellt med honung.

Du äter rostat bröd med jordgubbssylt

och slickar i dig sylten som rinner längs fingrarna.

I fiktionen är det aldrig kladdigt,

utspillt te, honung i mungipan.

En kopp som slår i marken.

Du slickar i dig teet som rinner längs handleden.

 

Det är något speciellt med all svett.

Av närhet, av skräck,

av dessa värmeböljor som gör dig andfådd,

värmeböljor med cigaretter och honung i mungipan.

Du slickar i dig svetten som rinner längs hans hals.

 

Ingen duschar. Ingen tvättar händerna.

Sylten kladdar på fingrarna, på golvet.

Ingen torkar golvet, köksbordet.

Whiskyflaskan töms.

Du slickar i dig dropparna som rinner ur hans mun.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok