Vi är tillbaka i den lilla kretenska stad som vi har besökt så gott som varje sommar de senaste tolv åren. Från balkongen ser vi ut över en obruten havshorisont, i väst ligger halvön som liknar en vilande sköldpadda.

Redan den första kvällen går vi till vår favoritrestaurang, den sista på strandpromenaden. Sonen i restaurangfamiljen möter oss med ett stort leende, hälsar och kysser oss på kinderna. Jag vet aldrig vilken sida som kommer först, så jag bara följer.
– I swear to God, säger han till oss och gör korstecknet, I thought about you yesterday!
Vi äter tzatziki och fyllda tomater som smälter i mun och dricker husets vita vin, det bokstavliga – från familjens vinodling, tillverkat av dem själva. Vi blir bjudna på ouzo och drypande söt baklava och pappan i restaurangen tar en paus från grillköket och slår sig ner vid vårt bord. Hans engelska ordförråd är inte stort men vi talar ändå. Då han och mamma funderar kring vad barnen kommer göra i framtiden, Who knows?, pekar han bara upp mot den nu mörka kvällshimlen, som för att säga: Det vet bara de högre makterna.
En solgassande eftermiddag slänger jag mig i havet, som tidigare har känt iskallt men nu är svalkande. Jag simmar under vågorna, spottar saltvatten och njuter av hur skönt det känns kring mina stackars tår som har varit instängda i joggingskor en hel eftermiddagspromenad, i kängor en hel vinter.
Den långhåriga bartendern på hotellet är inte längre långhårig. Vi frågar när han har klippt håret.
– On a beautiful day in March, svarar han med det stora allvar som är så typiskt för honom.

Jag försöker lära mig ha semester. Det innebär att ligga i timtal under parasoll vid poolen och läsa pocketböcker, dricka limsa, spela kort. En dag kör vi till Rethymno och promenerar omkring i gamla stans gränder tills fötterna ömmar. Vi håller oss längs husväggarna för att söka skugga, tittar på vävda tyger och silversmycken, dricker iskaffe och färskpressad apelsinjuice.
Det är något med de kretenska bergen som rör vid djupet av min själ. Jag har ännu inte kommit underfund med vad det är, men jag vill aldrig ta utsikten över olivklädda sluttningar för given. Jag vill aldrig vänja mig vid doften och värmen och ljuset, detta vidunderliga ljus som bryter mot bergssidorna som ingen annanstans på denna jord.
