Vykort från Kreta

Det hänger moln över bergen, blå dimmor över topparna, men horisonten klyver himmel och hav, så skarp linje att jag inte längre tror på att jorden är rund.

I staden: hetta kring smutsvita väggar, trädrötter som spränger gatstenar. Solen bränner svart linneklänning mot magen. Vi äter hårt bröd, ost och oliver; friterade små fiskar med citron; honungsdrypande bakelser som vi sköljer ner med raki, det ena glaset starkare än det andra.

I skuggan ligger jag och läser tills böckerna tar slut, sida efter gulnande pocketsida. Utanför hotellrummet: det aldrig avtagande ljudet av vågor som slår mot stranden.

Guld och honung

I skuggan under parasoll, på stranden eller vid poolen, läser jag Donna Tartts The Goldfinch. Det är en roman på dryga 860 sidor och jag älskar den från allra första stycket. Historien är spännande, karaktärerna komplexa och språket är så himlastormande underbart att jag svär inombords och läser stycken högt för familjen, trots att de inte vet vad den handlar om. En amatörorkesters julmusik hänger tinny and fragile in the winter air; en karaktär beskrivs som en fluent curser in four languages och jag är alldeles kär.

”It was weird. Was it weird? It was; and it wasn’t.”

Jag har tänt tre ljus i två kyrkor, bett böner med bivaxljus och lågor i heliga, guldskimrande rum som inte är mina men som jag lånar, för slutändan är det samma himlar, samma högre makter som vi vänder oss till. Efteråt doftar mina fingrar fett och honung.

Maten är kryddad på ett helt annat sätt än hemma. Oregano, timjan, rosmarin. Mycket salt och olja. En kväll äter vi på en restaurang med utsikt över vinodlingar och, längre bort, fiskehamnen. Vi dricker lokalt vittvin och ekologiskt öl; äter kalitsouniapastejer med mizithraost, ölfriterade svampar, stark tzatziki på grillat vitlöksbröd; grönsallad med potatis och mizithraost, rykande het moussaka, kyckling med citron och salvia; färsk frukt och honungsdrypande, munsbitsstora pajer. Det är en matglädje utan like och jag är fortfarande mätt då jag vaknar morgonen därpå.

Vi åker på en kvällsutflykt till den närmaste, större staden. Jag köper lädersandaler och tittar på långklänningar. En försäljare med en rosa blomma i håret frågar oss varifrån vi är, och konstaterar sedan att vi inte ser ut att vara finnar. Hon tycker att resten av min familj ser ut att vara svenskar, medan jag närmast ser norsk ut.
–You could be Greek, säger hon sedan åt mig, with a different colour… Hon gör en gest mot ögonen, och den naiva tanken på att det enda som skiljer mig från greker är mina blå ögon gör mig glad.

Om natten är himlen och bergen ett. I mörkret ser jag glittrande ljus, lampor från små bergsbyar, men de kunde lika gärna vara aldrig tidigare sedda stjärnformationer.

Καστέλι

Vi är tillbaka i den lilla kretenska stad som vi har besökt så gott som varje sommar de senaste tolv åren. Från balkongen ser vi ut över en obruten havshorisont, i väst ligger halvön som liknar en vilande sköldpadda.

Redan den första kvällen går vi till vår favoritrestaurang, den sista på strandpromenaden. Sonen i restaurangfamiljen möter oss med ett stort leende, hälsar och kysser oss på kinderna. Jag vet aldrig vilken sida som kommer först, så jag bara följer.
– I swear to God, säger han till oss och gör korstecknet, I thought about you yesterday!

Vi äter tzatziki och fyllda tomater som smälter i mun och dricker husets vita vin, det bokstavliga – från familjens vinodling, tillverkat av dem själva. Vi blir bjudna på ouzo och drypande söt baklava och pappan i restaurangen tar en paus från grillköket och slår sig ner vid vårt bord. Hans engelska ordförråd är inte stort men vi talar ändå. Då han och mamma funderar kring vad barnen kommer göra i framtiden, Who knows?, pekar han bara upp mot den nu mörka kvällshimlen, som för att säga: Det vet bara de högre makterna.

En solgassande eftermiddag slänger jag mig i havet, som tidigare har känt iskallt men nu är svalkande. Jag simmar under vågorna, spottar saltvatten och njuter av hur skönt det känns kring mina stackars tår som har varit instängda i joggingskor en hel eftermiddagspromenad, i kängor en hel vinter.

Den långhåriga bartendern på hotellet är inte längre långhårig. Vi frågar när han har klippt håret.
– On a beautiful day in March, svarar han med det stora allvar som är så typiskt för honom.

Jag försöker lära mig ha semester. Det innebär att ligga i timtal under parasoll vid poolen och läsa pocketböcker, dricka limsa, spela kort. En dag kör vi till Rethymno och promenerar omkring i gamla stans gränder tills fötterna ömmar. Vi håller oss längs husväggarna för att söka skugga, tittar på vävda tyger och silversmycken, dricker iskaffe och färskpressad apelsinjuice.

Det är något med de kretenska bergen som rör vid djupet av min själ. Jag har ännu inte kommit underfund med vad det är, men jag vill aldrig ta utsikten över olivklädda sluttningar för given. Jag vill aldrig vänja mig vid doften och värmen och ljuset, detta vidunderliga ljus som bryter mot bergssidorna som ingen annanstans på denna jord.