Tag Archives: experiment

Inget är längre förbjudet

För en vecka sen eller så var min vän L här på kaffe. Som vi förr eller senare brukar göra så kom vi in på konst, då vi båda är kreativt lagda människor (även om vår respektive konstutövning sker i olika medium). Vi kom att prata om erotisk/sensuell/sexuell konst och att censurera sig i det. Att inte våga dra sin konst riktigt så långt som man vill. Att inte vara så rå som man vill.

Den tanken har inte velat lämna mig i fred sedan den konversationen. För jag inser att jag censurerar mig själv, polerar fastän jag vill låta det vara grovt. Det finns ord jag aldrig skulle ha mod till att använda i en dikt, aldrig skulle ta i min mun. Och här påstår jag mig vara fri ordbrukare och stå fast vid övertygelsen om att kan vi inte sätta ord på det, kan vi inte tänka det.

Så nu har jag skapat ett dokument där jag skriver alla erotiska diktfragment, ordvändningar och minnen som jag vill arbeta med men inte riktigt vågar. Där jag stavar de där orden jag inte är bekväm med att stava, men som jag vill använda. En kravlös fristad i Word där inget längre är förbjudet.

Så får vi se vad det leder till.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kvartsdikter

För tillfället går jag två skrivkurser. Det är roligt, frustrerande, utmanande och gott för själen på samma gång. I tisdags skrev vi dikter. Det är något speciellt med att producera dikter a) enligt vissa direktiv och b) under tidspress. Vi får sällan mer än tio, femton minuter på oss då vi gör en skrivövning. Jag älskar det, för det betyder att jag inte hinner tänka så mycket – bara skriva!

I tisdags skrev vi fem dikter. Som hemläxa skulle vi stjäla (kursledarens ordval) 10 ord av en poet vi tyckte om, för att som uppgift skriva en dikt som innehöll de 10 orden. Sedan skulle vi skriva en dikt där alla ord började på M och en dikt som handlade om något väldigt, väldigt litet. Nästa uppgift var att skriva en kärleksdikt med nya ord för att beskriva kärlek, inget hjärta&smärta. Vi skulle säga ”Jag älskar dig” utan att använda just de orden. ”Tolkien hittade på fem nya språk, det är inte mycket jag begär av er!”, tyckte kursledaren. Till sist skulle vi skriva en dikt där orden var kalla.

Jag tänkte dela med mig av två av de dikter som jag skrev under tisdagen. De är i den form de var då jag läste upp dem på skrivkursen, det vill säga, de är påhittade, nedskrivna och bearbetade på under en kvart. Håll till godo!

XX

10 ord stulna av Erik Axel Karlfeldt

Det bor små solar i kådan,
skogens ljusjuveler mot det svarta grova
i hettan.

Jag skakar tunga kjolar
över smala ben,
svalkar sandpudrade fötter

Det blåser ingen vind i kornen.

XX

Kärleksdikt utan klichéer

Du är en jummeljuvel, säger hon
och trycker en blankpolerad hasselnöt
i min hand.
XXXXXJag bär den i innerfickan
på min läderrock, känner hur den
sakta rör sig.

Den blir än mer blank och sliten
av att jag om nätterna
rullar den av och an över ansiktet.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Balladen om kärlek och hat

För länge sedan spelade min vän L en låt för mig. Jag har återkommit till den låten med ojämna mellanrum, och för några dagar sedan fick jag för mig att skriva om den, både som i skriva om den och som i skriva om den.

Låten heter ”The Ballad Of Love And Hate” och framförs av The Avett Brothers. Ni kan lyssna på låten och läsa texten till den först, och sedan ta del av min text – eller så läser ni ”Balladen om kärlek och hat” först och lyssnar på låten efteråt! Valet är upp till er, och upplevelsen av både text och låt blir säkerligen olika, beroende på hur ni väljer. Min tanke har ändå inte varit att skriva en ordagrann översättning av låttexten, utan att göra en svenskspråkig version av berättelsen; att få fram historien och den känsla som genomsyrar den, samtidigt som jag ändå försöker hedra låttextgenrens komprimerade form. Ett rent textuellt komplement och ett alternativ till låten, helt enkelt! Och mycket av ett experiment, ska tilläggas. Förhoppningsvis har det åtminstone till någon del lyckats.

* * *

Balladen om kärlek och hat

Hon skriver ett brev åt honom:
“Min semester är snart slut och jag kommer hem sent.
Vädret var fint och havet fantastiskt,
och jag kan inte bärga mig tills jag får se dig igen!”

Han läser brevet och kastar sedan bort det.
“Ingen här bryr sig om du kommer tillbaka eller stannar”, säger han åt ingen, för han är ensam som alltid.
“Jag märkte knappt att du var borta. Vi ses väl, eller så inte, whatever.”

Hon sjunger tyst på en sång medan hon flyger hemåt. Havet under henne ser blåare ut än någonsin genom hennes ögon, och alla de andra passagerarna ser det också. Hon är den vars närvaro ingen kan undgå att känna, och då hon ger sig av blir frånvaron så påtaglig.

Han håller huvudet högt och går längs gatorna, ser alla i ögonen med en allvarlig blick. Alla främlingar och vagabonder; varje ensam vandrare som han möter hälsar han på, ett fast handslag som inte lämnar någon oberörd.

Hon anländer lyckligt och väl, drar sin stora kappsäck efter sig. I den bär hon med sig alla goda ting: orsaker att leva och orsaker att växa. Omtänksamhet. Förtröstan. Hopp.

Han sitter ensam på motorhuven till sin bil, utan att ta notis om den klara stjärnhimmel som hänger över honom. Håglöst tömmer han det sista ur flaskan av det starkaste som går att köpa i butiken.

Hon tar en taxi. Det är en ung man som kör. Så fort han ser henne lyser han upp av hopp, och då hon senare försvinner iväg mot huset försöker han blinka bort tårarna som hotar att tränga fram vid tanken på att han kanske aldrig kommer se henne igen.

Han kommer hem, och är förunderligt nog fortfarande vid liv. Han svär högljutt över trottoaren och uppfarten till huset. Klockan i köket visar 2:55, och klockan i köket går för sent.

Hon har suttit och väntat, tålmodig och mild. Det enda hon har önskat är ett telefonsamtal eller något slags tecken på att den hon bryr sig om, den som inte är vid sina sinnens fulla bruk, kommer att återvända välbehållen och trygg.

Han snubblar framåt och lutar sig mot dörrkarmen. Huvudet hänger trött och blicken är riktad mot golvet.
“Jag är ledsen, älskling”, säger han, och hon svarar mjukt:
”Varför det? Jag är din, så är det, whatever.

Jag borde inte ha varit borta så länge.
Jag är din, och så är det, för alltid.

Du är min, och så är det, för alltid.”

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt