Tag Archives: aromanticism

Sköldpaddor

Jag surfade runt på tumblr, som jag brukar, när jag ramlade över denna metafor för aromanticism (att inte känna, eller känna väldigt lite, romantisk attraktion) eller asexualitet (att inte känna, eller känna väldigt lite, sexuell attraktion). Den var så mitt i prick att jag måste dela med mig av den till, tja, alla. Ursprungligen hittas den på pinkdiamondprince.tumblr.com, med ett fint tillägg på sadvulpesboy.tumblr.com. Här är den i fri översättning av mig:

Att försöka klura ut om du är asexuell eller aromantisk kan vara mycket svårare än att komma underfund med andra sexuella och/eller romantiska identiteter, eftersom du försöker hitta frånvaron av något.

Föreställ dig att du är vid en damm och vill ta reda på om det finns några sköldpaddor där. Eller fiskar. Låt oss säga att du hittar en sköldpadda. ”Åh, så bra, nu vet jag att det finns sköldpaddor!” Eller så hittar du en fisk. Eller så hittar du båda, och vet att det finns såväl sköldpaddor som fiskar i dammen.

Men om du inte hittar några sköldpaddor kan det bero på att det inte finns några sköldpaddor, eller att du är skitdålig på att leta efter sköldpaddor och kanske du tror att du såg en sköldpadda där borta – eller så var det bara en pinne. Kanske det bara finns ett fåtal sköldpaddor. Kanske du måste göra något speciellt för att hitta sköldpaddorna. Kanske en hel hop av de där stenarna vid strandkanten egentligen är sköldpaddor, men du ser inte skillnad på stenar och sköldpaddor. Kanske det inte finns några sköldpaddor över huvud taget. Du har ingen aning.

Under tiden finns det folk som säger: ”Åh, men det måste finnas sköldpaddor! Du kommer nog hitta dem för eller senare”, eller ”Hur många sköldpaddor har du hittat i din damm?”, eller ”Försök plantera växter vid strandkanten för att locka till dig sköldpaddorna”, eller ”Åh nej! Vad har din damm råkat ut för, då det inte finns sköldpaddor i den?” Och du bara står där, blöt, med tomt nät och trött uppsyn.

Men oavsett om det finns sköldpaddor eller fisk, eller inte, så fungerar din damms ekologiska system hur bra som helst. För det är vad ekosystem gör – formas till ett system runt det som finns. Du saknar inte något bara för att du inte har sköldpaddor – du har bara en damm utan sköldpaddor. Om någon försökte ändra din damms ekosystem genom att dumpa en hög sköldpaddor i vattnet skulle det troligen bara fucka upp något.

Så du behöver inte vara helt säker. Du behöver inte finkamma varje kubikcentimeter av dammen med håv innan du kan bestämma dig för att det troligen inte finns sköldpaddor i dammen. Om du vill använda begreppet ”aromantisk” eller ”asexuell” om dig själv, för att du tycker att det passar – gör det. Och om du i ett senare skede hittar sköldpaddor, kan du alltid ge dammen ett nytt namn. Det går hur bra som helst.

 

Annonser

1 kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aromantisk bekännelse

Igår kväll länkade en vän en viktig artikel om hur sexualitet är något flytande, och sedan kunde jag inte sova. Artikeln rörde upp ting som jag har tänkt och känt — men inte velat tillstå. Och jag insåg att jag måste kännas vid dem, och bearbeta dem på det sätt jag bearbetar allt: genom att skriva.

Jag har en längre tid identifierat mig som queer. ”Identifierat mig som”, förresten. Jag är queer. Jag trodde att detta räckte, men insåg en kväll i höstas att det kanske inte var tillräckligt. Det var något aldrig så litet som fångade min uppmärksamhet, en tagg till något inlägg, en notering i förbifarten, men  det var nog. Visst hade jag läst ordet ”aromantisk” förut, men jag hade aldrig reflekterat över det på ett personligt plan. Nu gjorde jag det, och det var smärtsamt och självklart på samma gång.

Jag måste själv hela tiden påminna mig om två saker. För det första: kön och sexualitet kan vara något flytande och föränderligt. Trots att jag är queer och älskar den mångtydighet och obeständighet som begreppet ger, så är jag fortfarande fast i tankegångarna att kön och sexualitet är fasta, oföränderliga kategorier. För det andra: begrepp finns inte till för att klart och enkelt kategorisera folk, utan för att ge redskap till att prata om saker.

Nu har jag fått lägga till ytterligare en aspekt av den flytande identiteten, nämligen romanticism. Här använder jag ”romanticism” istället för ”romantisk läggning”, eftersom jag vill tala om romantisk attraktion, romantiska relationer och romantiska preferenser på ett mer omfattande sätt än endast romantisk läggning, på samma sätt som att jag vill tala om ”sexualitet” och inte endast ”sexuell läggning”. Ni förstår skillnaden, va?

Det finns en lista med punkter som kan tyda på att aromanticism. Det är förstås en generaliserande lista, och motsägelsefull — vilket ju egentligen är självklart, eftersom romanticism är något komplext i sig själv — men medan jag läste listan sade det ”klick klick klick” i hjärnan. Inte på alla punkter, inte närapå, men på några. Om hur (hetero)romantik i skönlitteratur och fiktion mest är ett störningsmoment, om det obekväma i normen om att alla ska ha en romantisk partner, om hur familjemedlemmar och vänner är de viktigaste personerna i mitt liv, om hur fysisk närhet inte är begränsad till endast en partner.

Det är nu den egentliga bekännelsen kommer: jag har varit försiktig med att använda ord som ”aromantisk”, eftersom att jag är rädd för att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Kan ni förstå detta? Här hittar jag en helt ny begreppsapparat, som hjälper mig att prata om amatonormativitet, det vill säga ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter”, om romanticism och om min egen personliga romantiska läggning, och ändå låter jag bli. För jag tänker att om jag börjar omfatta aromanticism, om jag börjar tillåta mig tänka att jag kanske rör mig på ett aromantiskt spektrum, då kanske jag också fastnar där. För som en aromantisk bloggare skriver: ”Det verkar så fint att vara en del i tvåsamhet, jag vill ju så gärna. Hela samhället berättar ju för mig varje sekund att kärlek är det finaste och bästa som finns. Man ska vara två. […] Det jag önskar helst av allt är att ha en läggning som följer normen. Att slippa känna mig som en defekt människa och att inte ha förmågan att bli kär. Ibland vill jag tro att mitt liv skulle bli lättare om jag bara kunde bli det.”

Det är så mycket som är fel i mitt tankesätt. Men jag är — åh, så mot min vilja — ett barn av min tid och mitt samhälle och normerna sitter i ryggraden och de skriker att ROMANTISK KÄRLEK ÄR DEN HÖGSTA FORMEN AV KÄRLEK. Normerna som säger att om jag en gång börjar se mig på det aromantiska spektret så kommer jag för evigt att vara där. Normerna som säger att jag är fel, onormal, skadad om jag inte känner romantisk attraktion.

Det tar tid, och mod, och kraft att bryta de tankemönstren. Det är tungt, och smärtsamt, och tidskrävande att omforma bilden av sig själv och acceptera att en kanske är lite annorlunda än en trodde, men att det är okej. Och att det är okej att förändras, och förändras igen, och igen. Det är vad jag intalar mig själv med allt jag mäktar, för att en dag våga använda precis de begrepp jag behöver och vill för att kunna prata om viktiga saker.

Så att sånt.

10 kommentarer

Filed under dagbok