dagbok

Mommo

Den första måndagen i september är det kyligt men vackert, och så otroligt vemodigt i bröstet när jag lämnar mitt paradis på jorden för denna säsong. Jag packar två Ikea-väskor, två plastpåsar med mat, en axelväska, en korg och en tygkasse med mina saker, och flyttar upp från villan. En krukväxt som jag fick under sommaren bärs försiktigt in i sin kruka. Allt har hittat sin plats, förutom jag. De två första morgnarna, innan jag öppnade ögonen, trodde jag mig ligga på villavinden och förväntade mig spetsgardiner och himmel bakom huvudet. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Omställningar tar tid. Hälsokriser tar kraft.

Men i dag har varit en stadsdag som känts bra, som känts hemma. Klockan fem stiger jag upp för att koka kaffe åt pojkvännen. Han har börjat studera till byggare på läroavtal och ska i dag till ett långväga bygge. ”Kör försiktigt”, säger jag och tittar ut på dimman. Jag åker på ärenden, hittar graffiti i stadens slitnare delar. ”Homo”, tänker jag. ”Kyllä, kiitos.”

Ett par timmar senare hämtar jag upp mommo som varit på ”gymmen”. Hon har fått genuset på ”gym” fel, och ingen ids rätta henne. Det är som att Puuilo nu i vår familj heter ”Pojjlå” och inget annat. Mommo bjuder på kaffe. Jag hjälper henne med en tv:n ”som det är något fel med”. Felet åtgärdas genom att jag flyttar elkontakten från ett uttag till ett annat.

Utanför köksfönstret står husen som små dockhus i septemberruskan och dimman, som ännu ligger kvar. Jag kommer aldrig hem från mommo utan mat, och denna gång får jag med mig inlagda tomater, tomat-citronmarmelad, falsk hjortronsylt, rödvinbärssylt och äppelsylt från både i fjol och i år. Mommo får låna grannens kallkällare, då hennes egen källare redan är full. ”Förra hösten räknade jag att jag hade över 200 syltburkar”, säger hon. Nu är det uppskattningsvis hundra burkar kvar. Vi skrattar båda åt den hisnande mängden sylt och jag bestämmer mig för att inte köpa en enda syltburk i år, kanske till och med aldrig någonsin igen.

I den andra källaren hitt vi en röd läderkappa, som mommo köpte en gång på en mässa. Hennes väninna köpte en likadan, fast grön. Kappan är bylsig, med huva och mockadetaljer, alldeles förskräcklig på ett underbart sätt. Jag får den på stående fot och tänker bära den utan ursäkter och med absolut attityd.

Vi hämtar också upp en lykta som ska till minneslunden. I morgon är det ett år sedan moffa dog. Om jag hade burit sorgkläder, hade jag enligt etikettsreglerna fått bära dem ännu i dag. Ett år. Så länge räknades det att det tar för den värsta sorgen att lägga sig.

2 kommentarer på “Mommo

  1. Kanske vi borde ta i bruk sorgetiden igen. Inte så att vi måste klä oss i svart, men så att vi accepterar att det tar ett år innan man är sig själv igen innan någon när och kär gått vidare. Ibland tror jag människan skulle må bättre så, än om vi bara skulle stressa vidare mot nästa mål.

    Jag hoppas vi får se bilder på kappan! Jag har en bild i huvudet, men vore roligt att se om den stämmer 😊

    1. För mig var det en lättnad att tänka i sorgetid, ett sätt att tillåta mig att inte hasta vidare. Och inte har jag ju sörjt färdigt ännu heller, sorgen kommer och går.

      Ska se om jag inte får till ett foto av jackan! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s