Imperium

Jag drömmer att jag är en maffiaboss över en enorm nöjesindustri, ett kasinoimperium. En konkurrent inom den undre världen hotar med att förstöra min business, om jag inte går med på att dela på vinsterna. Jag vägrar, naturligtvis, att gå med på att bli utpressad.

Konkurrenten hackar då mina databaser, jag ser hur alla skärmar börjar ladda ner alla mina kunders information och sälja den för högstbjudande till utomstående parter. Jag får jobba hårt med att få alla kunder att skriva nya avtal med mig, så att deras uppgifter ska vara säkra igen. Min omsättning går ner med bara 6 %. Ingen kan röra mig.

Under denna svacka är min plats i hierarkin tom, bokstavligen. Hela mitt imperium styrs från en slags amfiteater, där folk sitter placerade på bänkrader beroende på hur hög status de har. Den högsta raden, min, står tom. En som jobbar för mig tar tillfället i akt och sätter sig på min plats, blickar ut över amfiteatern och alla som sitter samlade där, men efter bara några sekunder ser jag hur hans ansikte förvrids av rädsla, och han skyndar sig tillbaka till sin egen bänkrad längre ner.

Jag skrattar, och viskar till honom när jag passerar honom för att återta min plats högst upp: Det är bra att veta när man ska ta chansen, men det är ännu bättre att veta när man ska låta bli.