Ska det vara så här?

Jag går hem från en vän. Det är lördagsnatt, Pampas nationaldag till på köpet. Jag tänker att jag hellre går hem via torget, där det finns fler människor, vittnen, än via smågator, om något skulle hända. Jag tror inte att något kommer hända. Jag känner mig inte otrygg i min egen stad. Men om.

Ska det vara så här?

Jag tänker på något jag läste på tumblr tidigare samma dag, att en av de bästa självförsvarsteknikerna om man blir antastad eller attackerad är att skrika så högt man kan. Ett förhistoriskt pterodactylskrik med bisarra hotelser för att få förövaren att tappa fattningen. ”I’m gonna suck your eyeballs through your skull!”, föreslog en tumblrskribent. Jag övar på meningen i huvudet. Jag tänker att jag inte kan åtalas för hot i en eventuell rättslig situation, eftersom hotet är så absurt att det inte kan tas på allvar.

Ska det vara så här?

Jag går längs med gågatan. Det är rätt mycket folk i rörelse. Min väg korsas av ett annat gängs riktning, tre män som pratar med varandra. ”Hey, baby”, säger den ena åt mig när vi passerar varandra, en annan av dem sträcker sig efter min hand. ”Don’t touch me!” ropar jag, snärtar åt mig handen, saktar aldrig ner på stegen. Inga gälla skrik, men ett klart ställningstagande: Så här gör ni inte mot mig.

Jag tänker på vad jag har för kläder: utebyxor, vindtät jacka, handskar, halsduk, röd basker. Jag tänker på hur jag går: ganska raskt och målmedvetet. Jag tänker på om jag ler: nej, inte aktivt. Jag dömer inte mig själv för något av det, inte, aldrig, men jag tänker på det.

Jag tänker på kvinnor som blir mördade av män som de avvisar.

Jag tänker på att jag tänker på det här.

Ska det vara så här?

Jag tänker på hur de tar sig rätter de inte har. Vad fan dom trodde att jag skulle göra? Stanna och prata med dem? Följa med? Varför i hela satans helvete skulle jag bli imponerad, övertygad eller smickrad av att någon kallar mig saker som de inte har någon rätt till, försöker röra mig på sätt de inte har någon rätt till. Dra åt helvete med er allihopa.

Ska det vara så här?

Jag tänker på okända män i grupp. Hur de alltid är en otrygghetsfaktor, ett potentiellt hot. Jag tänker på okända kvinnor i grupp och hur jag aldrig ser dem som farliga.

Jag går de sista kvarteren hem. Ingen annan jag möter tar ens notis om mig. Jag är inte rädd, jag är nästan aldrig rädd. Men jag är vaksam. Jag är nästan alltid vaksam.

Det ska inte vara så här.

Annonser

11 kommentarer

Under dagbok

11 svar till “Ska det vara så här?

  1. Verkligen inte. Gör mig så förbannad att vissa inte tar sånt här på allvar. Och alltför hög igenkänningsfaktor.

  2. Det är jävla jobbigt att det är så.

  3. Vasa har varit landets tredje mest våldsamma stad. Tyvärr är din rädsla/vaksamhet alltså helt befogad. Jag har aldrig varit lika rädd i Helsingfors som de nätter som jag rörde mig i Vasa. Dessutom blev jag förföljd flera gånger och har bland annat gömt mig på gårdar nattetid, bakom bilar, skräckslagen. Jag har säkert skrivit om det förr, men den skräcken, den har jag svårt att förlåta. Och nej, det ska verkligen inte vara så.

    • Nämen, att lilla Vasa ändå kan toppa en så hemsk statistik! Jag har som sagt aldrig känt mig riktigt otrygg i Vasa, men nog lite skraj i Helsingfors. Det tror jag ändå beror på att Helsingfors dels är en för mig relativt okänd stad, dels en så finsk stad, och inte på staden i SIG. Förövare är ändå förövare överallt.

      • Så är det. Jag tror jag känner mig tryggare här för att i de områden jag rör mig nattetid är det alltid folk. I Vasa kunde det vara helt öde fast jag tidvis bodde väldigt centralt, men litet in i en gränd. Inte kul.

  4. toktassarna

    Sa senast igår till min kille att det är ett rent helvete att vara kvinna, vi lyssnade på en pod om en mördare och våldtäktsman. Nej, det ska inte vara såhär. Men hur i helvete vänder vi det åt nåt annat håll?

    • Det är nog tiomiljonersfrågan, det. En början kanske är att ropa ”Don’t touch me!”? (Fast vad hjälper det i en på riktigt farlig situation. Livsfarlig. Det är det knäppaste, det vidrigaste. Att kvinnor DÖR.)

      Fast det krassaste är väl att männen borde vända det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s