Det krävs en viss talang, att leva som om varje dag vore den sista och som om man skulle leva i evighet, på samma gång. Att ta vara på dagen, på stunden, och samtidigt vila i förvissningen om att det kommer en ny sommar, en till jul, flera söndagar. Det är en balansgång att kunna omfamna nuet men samtidigt inte bli ångestfylld över att nuet strax är över.
Jag känner att jag har fått öva upp den talangen rätt mycket den senaste tiden. Säga ja och ta chansen och haka på, men samtidigt − när jag ligger i sängen och ska sova men tankarna blixtsnabbt drar iväg åt diverse katastrofscenarier och dödsångestgropar − våga vara säker i de gånger jag sade nej och valde annorlunda, våga säga åt mig själv att det kommer en ny dag i morgon, det kommer många fler chanser, ingen kommer dö på länge ännu och också verkligen tro på det, tvinga sig till att leva som om det, finna en tillräckligt trygg visshet i det för att kunna slappna av och faktiskt somna.
I dag reser min syster iväg på långfärd igen till det stora landet i väst. Om allt går som det är tänkt (se där, katastroftankarna igen) så kommer hon hem till självständigheten. Då blir det adventsmys och förhoppningsvis vit vinter för fulla (glögg)muggar. Tills och innan dess – måste jag intala mig, tror jag också på för att jag inget annat kan – kommer det nya dagar, många fler chanser, och ingen kommer dö på länge ännu.
Sandra skriver 
Känner igen mig! Skickar en massa kärlek och hopp, för du har rätt: det kommer nya dagar, många fler chanser, och ingen kommer dö på länge ännu. <3
<3 <3 <3
Lycka till med alla chanser och möjligheter du tackat ja till! Jag tror fortfarande att man ska tacka ja till det mesta som erbjuds en, för man klarar av så mycket mer än man tror. Men det är tungt att leva i stunden, även om det också kan ge mycket. Energier till levandet i stunden och må dina stunder bli alldeles underbara och mycket mer än du vågade hoppas på!