Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Det för privata

  1. Jag känner igen mig i dina tankar. Vad är för privat, vad är inte för privat? Din blogg är förstås mer offentlig när du har en bild på dig själv. Personligt är som du skriver inte det samma som privat. Visst kan man läsa mycket mellan raderna (borde jag ha ändrat det till jag?) men mycket förblir också outtalat och oskrivet. Läsaren har en viss frihet.

    Och misslyckanden – jag känner så igen mig. Även om jag lyckats kruxa av den ena av de fyra saker du räknar upp att man borde ha, finns ändå den där ständiga känslan av att inte äga bostad eller ha barn, eller fast jobb, dvs tre av fyra kan jag inte kruxa av. Men – är det sist och slutligen det som betyder något? Och ingen vet ändå vilka vändningar livet tar, kanske du en dag finner dig där med barn (adopterat eller biologiskt) och partner ändå? Behöver vi faktiskt äga vårt eget hus, eller räcker det att hyra? De senaste åren har jag också fått inse att för en del personer så tar det litet längre tid att hitta sin plats här och det är också helt okej. Det är mer än okej egentligen, för annars skulle vi alla vara likadana. Och hur skulle världen då se ut?

    Gällande det fasta jobbet kan jag bara konstatera att det att jag inte haft ett fast jobb har alltid också tvingat mig framåt. Det har tvingat mig att ta det där språnget jag kanske inte annars riktigt skulle våga. Idag arbetar jag på ett ställe där jag tidigare aldrig trodde jag skulle kunna jobba, för alla här är så kunniga. Tjosan, här sitter jag sedan tre år tillbaka och vet att min chef är nöjd med mig.

    • Tack för din långa och innehållsrika kommentar! Min för tillfället mycket begränsade ork och hjärnkapacitet klarar inte av att ge ett lika reflekterande svar, men icke desto mindre är jag glad över att du delar med dig av dina tankar.

    • Nu har hjärnan återhämtat sig tillräckligt för ett svar! Nej, det som betyder nåt i livet är ju inte, som du skriver, att kruxa av det ena efter det andra. Och det vet jag ju nog, i mina bättre stunder – men inte alltid i mina sämre. Jag kan bli så trött och ledsen av att det finns denna livsmall vi förväntas följa, en viss (smal) riktning att gå – och när vi inte gör det kommer oundvikligen känslan av misslyckande i något skede. Jag vill skrota hela systemet!

      Jag tycker om din tanke på att läsaren har en viss frihet, för det gör att också skribenten (jag) har en viss frihet. Fastän det handlar om personliga – ibland privata – saker, så har ju skribenten själv valt vad och hur den vill berätta. Alla tolkningar är ju sanna av fiktionen i sig, men alla tolkningar av skribentens riktiga liv är förstås inte sanna. Det är också rätt skönt. Orden garderar en, ger trots allt spelrum och frihet.

      • Jag håller så med dig i dina tankegångar och känner igen känslan av vanmakt inför att vara tvungen att följa en mall. Det kan jag ärligt skriva att är lättare i en större stad, för här finns så många olika mallar och inte ett lika stort ifrågasättande av att du inte vill följa exakt samma mall som alla andra. Sedan är det väl vi som inte vill, eller alltid ens ges möjligheten, att följa samma mall som alla andra som är litet modigare, litet mer tänka-själva, litet mer banbrytande? Min tanke är inte nu att döma de som följer mallen, men som en tanke att plantera i ditt huvud :)

        Spelrum och frihet ser jag som ledord för en blogg. Du väljer vad du presenterar, hur du presenterar och om du presenterar. Allt behöver inte vara den svartvita sanningen, fantasin bör ibland få flöda fritt och vissa saker säger man helt enkelt inte.

  2. Känner igen mig så mycket. Dels i hur ”man” (jamen nu är vi iaf två, det är ju nästan generellt då!) ligger där sömnlös och gör tankar till text men det är text man inte vill lägga upp någonstans, eller vågar. i hur skönt det var på olika communityn-tiden när man (okejrå, du och jag och massa andra) ohämmat lät det vräkas ut.

    Och i hur texten många gånger skulle kunna behöva lite mer av det privata för att verkligen få den sista gnistan. (Nu tänker jag på mina egna texter, tycker dina är svinbra). Och samtidigt är det inte värt det, i alla fall inte för mig, att ge texten det där sista privata som får det att brännas lite extra för så mycket vill jag inte blotta mig. Är en otroligt privat person, som skriver personliga texter. stenhård med integriteten och vad som får vara med och inte.

    Tror inte den som tänker att man är privat för att man skriver om sig själv kanske reflekterat över hur mycket mindre privat det blir med personliga händelser när man själv selekterar ut vad som ska vara med i berättelsen.

    • Vad skönt att, trots det tråkiga sammanhanget, veta att man (jag!) inte är ensam om att – precis som du skriver – göra sömnlösa tankar till text och sedan inte publicera texten någonstans. För om man är som man är (som jag är! som du kanske är?) så bearbetas allt i ord, det går liksom inte att komma undan.

      Jag kan faktiskt sakna community-känslan, där kände man folk (i alla fall via deras texter!) och kände sig tryggare i en liten, känd läsarskara. (Fast lite samma kan jag ha här ibland, med att det är desamma som läser eller framför allt kommenterar – det blir en samhörighet i det också.)

      Jag håller med dig om att texter ofta blir de där allra bästa när man skriver om det som är kanske lite för personligt, men det måste ju samtidigt vara att bara gå precis över gränsen. Man kan få känna sig obekväm med sina texter – det gör jag ofta – men man får inte känna sig otrygg. Då har man blottat för mycket. Och så är det precis som du skriver: när man noggrant väljer ut vad för personligt man vill skriva och dela med sig av, så blir det ju egentligen mycket mindre personligt. Man gör fiktion av det, och bara det kan ju ge en distans. (Det, och att låta texten vila – detta blogginlägg skrevs ungefär tre dygn innan det publicerades, så att jag skulle få tid att känna efter om jag gick för långt över gränsen eller inte.)

      Tack för att du ville dela med dig av dina tankar, det gläder mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s