Aprillyrik dag 13 – Svartjord

Gräset må vara grönare
på andra sidan
men jorden är aldrig svartare
än på den egna graven.

Skomakarbarna har slitstarka sulor
bagarsönerna mätta av bröd
men jag är gravgrävarns dotter.

Att ropa ut sin sorg i skogen
ger inga svar.
Det är när man tystnar
som de döda kan öppna munnen:

Du straffas lika hårt
för brödstöld som för dråp.
Svåra skador och rika fiender
kan föraktas
först under jord.

I de dödas rike är den tålmodiga kung.

Dagens prompt var att skriva en dikt där ett bekant uttryck kullkastas. ”For example, if you chose the phrase ‘A stitch in time saves nine,’ you might reverse that into something like: ‘a broken thread; I’m late, so many lost.’ Or ‘It’s raining cats and dogs’ might prompt the phrase ‘Snakes and lizards evaporate into the sky.’ Those are both rather haunting, strange images, and exploring them could provide you with an equally haunting, strange poem”.

Jag lekte omkring med ordspråk, både rättvända och omkastade sådana, och fick en dikt som jag definitivt skulle kunna klassa som ”haunting, strange”. Det passar väl extra bra så här fredagen den 13:e. Vilka ordspråk, rätta eller förvrängda, hittar du?

Annonser

9 kommentarer

Filed under skönlitterärt

9 responses to “Aprillyrik dag 13 – Svartjord

  1. oo, den tålmodiga kung!

  2. Pingback: NaPoWriMo / GloPoWriMo 2018 – Day 13 – “Going To Seed” by David Ellis | toofulltowrite (I've started so I'll finish)

  3. Många! Intressant ordlek. Ett tema som ofta tangeras i dina dikter är döden. Är det medvetet eller omedvetet, om man får ställa frågan så direkt?

    • Jag har inte ens tänkt på det förr, men det stämmer att döden ofta förekommer i min poesi. Det är nog till största delen omedvetet – jag väljer sällan att den ska dyka upp – men det är ju också ett klassiskt och på många sätt tacksamt diktämne (speciellt att ställa i kontrast till livet, vad större finns det liksom?).

      • Du har så rätt. Det finns inget större än liv och död. Sist och slutligen är ju döden vår ständiga livskamrat, vare sig vi vill eller inte. Liv och död är ju också något vi inte kan påverka överhuvudtaget, samtidigt som vi alla vet hur svårt det är att leva i nuet.

        • Ja, kanske det finns någonting där i omedvetenheten att på något vis närma sig döden, göra den lite mera om inte förståelig, så i alla fall greppbar, genom poesi? Inte göra sig till en främling för den.

          • Eller – hah! – så handlar det om att jag är så distanserad från döden, tänker att den gäller alla utom mig själv (fast jag ju vet att så inte är fallet, men någon gång i livet tror jag alla tänker att de kommer vara de första som döden inte når), så att jag kan använda den i skrivandet utan att det någonsin blir för personligt eller jobbigt. Jag kan leka med döden (bildligt talat) för att jag egentligen inte inser dess storhet.

          • Jag undrar i vilket skede av livet man verkligen inser att man inte är odödlig? Som 35 är man orolig för föräldrarna, men inte tänker man så ofta på att något kan hända en själv. Å andra sidan kan man inte heller leva så, så jag antar att det också är en välsignelse att kunna förtränga döden.

          • Inte omöjligt. Den är ju rätt stor och skrämmande för nutidsmänniskan, när frågan om vad som händer sedan är mer aktuell än någonsin förr. Om så är fallet tror jag det är en klok strategi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s