Mossen

Inte riktigt en novell, men nästan. Underhållning (?) till eftermiddagskaffet, kanske. (Berätta gärna om din läsning. Sådant är guld för en skribent.)

Vi tävlar om vem som kan gå längst ut på mossen utan att drunkna.

Vi har gjort det förut och hittills har ingen förlorat. Det är fukt i luften, i vinden, höga tallar kring hög himmel. Det doftar av getpors och solsken och underjord. Vi är våta om fötterna, vattnet har trängt in i skorna och färgat strumporna bruna. Träskvatten, kärrvatten. Det omger oss, det luktar om oss långt efter att vi har lämnat mossen, jag kan svära på att jag känner lukten flera dagar senare fastän ingen annan verkar märka den. Jag ser på dig och vet att dina fötter ännu är smutsiga mellan tårna där vattnet har trängt in, det fläckar huden, vi kommer inte ifrån det.

Det är något som drar oss mot mossen, som får oss att se hur långt vi kan gå på tuvorna innan suget blir för stort och vi är tvungna att vända om för att inte frivilligt bege oss ner i djupet. Det växer hjortron längs mossens utkanter, i utmarkerna där vi rör oss i början, och vi äter dem, de är inte helt mogna än men vi äter dem i alla fall. Getporsen fastnar i knästrumporna, vi bär med oss doften.

Om nätterna, när vi ibland sover i samma säng, är det som om sängen gungar precis som träsktuvorna, som att vi sakta sjunker i vatten, och vi klamrar oss fast vid varandra på ett sätt som vi aldrig gör ute på kärret. Där är det var och en för sig som gäller, där är det du mot jag, livet mot döden, där ska det egentligen bara finnas en vinnare men vi har inte vågat oss dit än. Det finns något lockande, något sugande, drömmen om att gunga och sakta sjunka. Kanske kunde vi då klamra oss fast vid varandra också i dagsljus och inte bara i skydd av mörkret de nätter sängen gungar som allra värst och vi råkar, vi bara råkar, ligga i samma säng. Det är det mörka träskvattnet som drar även när vi är ute ur skogen, när vi rör oss i utkanter, i utmarker av något annat än mossen.

Jag tänker att vi skulle smaka omogna hjortron, om någon vågade smaka på oss, om de inte blev bortskrämda av lukten av träskvatten. Men vi är vana, vi är vana vid lukten av varandra, av getpors och unken ängsull och dagg, spindelväv i solskenet, glitter av vattendroppar, hummusen som sätter sig på hårstråna på benen, på armarna, när vi har trillat och behöver hela kroppen för att ta oss upp igen. Det är en outtalad regel, och ingen av oss bryter mot dem.

Vi hjälper inte varandra upp.

Vi får inte röra vid varandra vid mossen, hur gärna vi än skulle vilja.

Vi väntar och längtar efter mörka nätter då sängen gungar och vi vågar dela den, vågar röra vid varandra medan träskvattnet stiger kring oss, letar sig in i öron och munnar och näsborrar, när vi nästan drunknar, på riktigt denna gång. Först då får vi ta varandras händer, varandras armar, varandras munnar som smakar hjortron och stillastående vatten, vi håller så hårt att det blir blåmärken, något som vi nästa dag inte låtsas om, blåa märken på bruna ben där vi än en gång går mot träsket.

Tallarna doftar i solskenet, bränt och fuktigt på samma gång, ockra och sienna, barr under fötterna på stigar som långsamt blir fuktigare ju närmare mossen vi kommer. Ljuden tystnar, fåglarna lämnar inte skogens trygghet för kärrets öppenhet, de stannar i sina trädkronor och på sina grenar med sina sånger, men vi går vidare. Tysta går vi vidare, lämnar allt som heter skog och stig för att bege oss ut på gungfly som vill sluka oss levande och vi tillåter det, vi tillåter det försöka, vi kämpar emot med minsta möjliga motstånd för det är ändå en lek och en tävling och någon gång måste en av oss förlora, någon gång måste en av oss vinna, och när vi ligger på gungflyet om natten och lakanen blir fuktiga av träskvattnet som gömt sig i våra hålor vet jag inte om jag vill vinna eller förlora.

I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi, våra försök och våra viljor, och när en av oss till sist går förlorad är jag säker på att sängen kommer sluta gunga och jag vet inte om jag klarar det, varken att vara den som lämnas ensam kvar i torra lakan och stillastående sängar eller den som ligger ensam kvar i mörka och stillastående vatten.

Annonser

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

10 responses to “Mossen

  1. Vilken läsupplevelse. En så fruktansvärd liten historia du lyckats klämma in här, verkligen hemsk. Jag undrar vad som driver dessa människor som du skriver om, vad söker de där på mossen? Vad får dem att ta risken att förlora varandra, gång på gång på gång?

    • Jag undrar det, jag också! (Jag har en vän som starkt ogillar att jag inte ens själv vet precis vad mina texter handlar om. ”Du om någon måste ju veta!” säger hen.)

      Min tanke: jag tror att det, som så ofta, kan vara ett sätt att försöka förbigå något förbjudet. Dölja det med vådlighet och desperation. En förbjuden relation, kanske, om den sedan är förbjuden på riktigt eller bara i deras huvuden. Att de måste röra sig i det extrema, att det måste råda undantagstillstånd, för att de ska kunna tillåta sig att vara det de är, tillåta sig att umgås som de vill. ”I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi”. Att de på något plan vet att allt kommer leda till förödelse, förr eller senare, så de jagar på det, går över gränser för att få det att hända. Bättre att dränka sig själv än att vänta på det oundvikliga i att någon annan dränker en, liksom.

      • Ja, det var faktiskt en liknande tanke jag hade i bakhuvudet även om jag kanske aldrig kom lika långt. Är det en modern version av Romeo & Julia, eller löjtnant Sparre och Elvira Madigan, som du önskar lyfta fram? Nu vet jag att jag gav exempel på två heteropar, av någon orsak kommer jag inte på något annat på rak arm i historien. (varför gör jag månne inte det, är det för att de inte officiellt funnits eller är det jag som är så blind så jag inte minns dem? ett sidospår men kanske också ett sidospår värt att begrunda.)

        Oavsett vrids mitt hjärta om när jag läser det sista stycket om att antingen ligga ensam kvar i sängen, eller nere i mossen, kanske för att vi aldrig heller vet hur det går i det verkliga livet och sist och slutligen är det du och jag som rör oss där på mossen varje dag i livet.

        • Det kan nog bra vara någon slags Romeo & Julia-historia! Som sagt, jag är ju inte ens säker själv. Men förbjuden kärlek – en med mycket desperata undertoner – är absolut ett sätt att se det. (Kanske en Thelma & Louise-historia? Där finns desperationen i alla fall. Men inte kryllar det precis av queera kärlekspar i klassiska historier, nej.)

          • Thelma och Louise är för övrigt en av mina favoritfilmer, som jag definitivt borde se på nytt. Men ja, där finns rätt desperata undertoner i den. Som i så många andra legendariska kärlekshistorier. Intressant att det krävs desperation för att bli ihågkommen.

        • Du ska annars ha stort tack för dina kommentarer! Det är så givande att få läsa om din läsupplevelse.

          • Bra om du fick något ut av mina kommentarer! Jag tyckte nämligen de var mest röriga och var osäker på om jag själv ens till hundra procent förstod vad jag ville säga :) Tydligen är vi alldeles för kritiska till det vi skriver själva, oavsett om vi skriver svar till någon annans blogg, noveller eller andra texter.

          • Absolut! Vilken som helst slags kommentar i stil ”jag har läst” (+ ”detta var min reaktion”) är så otroligt givande :)

      • Nu tänkte jag i den sista delen av min kommentar kanske inte direkt på den förbjudna kärleken, utan mer balansgången på mossen utan en direkt bakgrund. Men det förstod du säkert. Men jag måste ju ändå förtydliga. Äh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s