Post-op

I torsdags var jag med om min första operation någonsin, och sedan dess har livet saktat ner rejält. Orken har legat på densamma som när man är sjuk i influensa. En dag torkar jag av diskbänken, sedan måste jag lägga mig på soffan för att vila. (Jag ligger ganska ofta på soffan för att vila.) När jag gått upp och ner för trapporna ett varv är jag andfådd. Jag snittar på 3000 mg Panadol och 1600 mg Burana i dygnet.

Här om kvällen såg jag mig själv i spegeln och blev förskräckt över de mörka ringarna under ögonen. Aldrig har jag haft så svår huvudvärk tidigare.

”Vad folk ofta inte inser”, säger en vän, ”är att lokalbedövning kan vara lika påfrestande som narkos.” Jag känner mig lite bättre, om än bara till själen, av det.

”Om jag var en sån där som trodde på livslektioner och sånt”, säger jag till mamma, ”så skulle det här väl vara ett ypperligt tillfälle för att lära sig lite ödmjukhet, tålamod och perspektiv. Sådär, bli starkare av motgångar, inse sin privilegierade position.”

”Alltså, jag fattar inte det tankesättet”, svarar hon. ”Ska jag behöva vara med om tråkiga saker för att uppskatta de roliga? Vara sjuk för att inse hur bra det är att vara frisk? Nää-ä.”

”Skitsnack!”, sammanfattar jag, och så high fivar vi varandra.

Denna påtvingade vila och nedsatta verksamhet gör att gömda tankar flyter upp i min värkande skalle. Jag orkar inte riktigt hantera dem än, för de är stora och komplexa och det finns väl en orsak till att jag har låtit bli att tänka dem tidigare. Saker som vad vill jag göra med mitt liv, hur förhåller jag mig till personer i min närhet och hur förhåller jag mig egentligen till mig själv är inte småpotatis ens när man är i toppskick.

Den nedsatta fysiken tär också på psyket. ”Jag är nog fortfarande väldigt medtagen”, skriver jag till en vän, ”men märker också att det blir lite bättre varje dag. Det är väl mest det att jag borde ha tålamod att vila och vänta ut det, men i det här fallet har jag uruselt tålamod. Känns som bortkastade dagar, du vet, när man inte kan eller orkar göra sånt man borde och vill?”

Det känns som om jag redan levt hela februari, för jag har så många planer, och det mest frustrerande är att jag inte vet hur eller om jag kan genomföra dem, eftersom så mycket beror på hur snabbt jag återhämtar mig och är i skick igen.

Det är väl bara att ta till det där tålamodet jag inte riktigt har. Ta en dag i taget, en natt i taget, ibland bara en minut i taget.

Annonser

3 kommentarer

Under dagbok

3 svar till “Post-op

  1. Ah, låt inte grubblandet ta över! Sysselsätt dig hellre med en god bok och se till att hålla iilaka tankar på avstånd! Det blir ju inte bättre av dem.
    Och om en vecka kanske du också får njuta av vinterfebruari, så som vi andra för tillfället gör? Livet går ibland i otakt, ibland får man ändå vara glad över att bara vara med.
    Skönt ändå att höra av dig, jag hade redan hunnit bli litet orolig :)

    • Tack för din kommentar, och för tanken om att livet ibland går i otakt! Precis så känns det ju, jag hade bara inte lyckats sätta ord på det. Som du skriver – man får vara glad över att man ändå är med.

      Jag tog en kort promenad med Nisse idag, oh, så skönt och vackert det var i kylan! Nästan så jag blev provocerad av hur blå himlen var och hur klart solen sken och hur isande vita björkarna var…!

      Jag försöker låta de jobbiga tankarna sjunka undan igen, i alla fall inte aktivt dra upp dem utan låta dem mala på i bakhuvudet, om de prompt måste. Istället distraherar jag mig med tupplurer och slösurfning och dagstidningen och (när jag ännu var hemhemma) eldning i spisen. När koncentrationen börjar räcka till ska jag ta mig an lite böcker också.

      • Har du någonsin lyssnat på Eva Dahglrens sång om mitt liv? Sången inleds väldigt fint och vemodigt på följande vis:
        I baktakt dansar
        Mina tankar
        På alltför
        Hala golv
        Varken lättja
        Eller visshet
        Kan styra dom

        Det beskriver väl rätt bra hur tankarna känns ibland.

        Skönt att höra att du har sällskap av Nisse! Ett bättre sällskap än en hund när man är sjuk (och annars också) finns ju inte. En varm vän som gärna sover någonstans i närheten och håller uppsikt över dig – det är den ultimata tryggheten.
        Vintern är som vackrast just nu. Jag hoppas att det håller i sig några veckor till, så man faktiskt skulle få vänja sig vid litet riktig vinter för en gångs skull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s