Berättelser

Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.

Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.

Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.

Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.

Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.

Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?

Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.

Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.

Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?

Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.

Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.

Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.

Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.

Start another story, tell it as you go
Make a happy ending, or sad …
Tell it how you know

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Berättelser

  1. Walker

    ”Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.”
    I så fall har jag en skrivuppgift till dig……..

    Jag förbehåller mig rätten att vara anonym, om det inte gör något. Men jag har depression. Åtminstone tror jag det. Men saken är den att det var skitsvårt för mig att identifiera det. För om man googlar depression och letar upp symptomen så stämde inget alls. T.ex ”Gråter du flera gånger per dag?” eller ”saknar du energi” eller ”har du gått upp eller ner i vikt drastiskt”, ”tänker du ofta på självmord”, ”känns ingenting roligt längre”, ”du har svårt att jobba eller studera”…Jag kan inte säga att jag skulle ha svarat jakande på någon av frågorna, alltså har jag inte depression enligt Dr Google.
    Men ändå kändes det tungt att bara existera. Har inte ännu heller fått en diagnos, men tänker på att prata med någon och på riktigt få en diagnos.

    • Du får absolut vara anonym. Ibland stämmer inte ens symptom eller tecken in på det man tror att man drabbats av – på samma sätt som mina misstankar om utmattning inte på alla sätt hörde till de klassiska tecknen – och då kan det vara svårt att få rätt diagnos. Däremot tror jag också på att man känner sig själv, och vet när det är något som felas. Och ”tungt att bara existera” är ju definitivt inte ett sunt tecken. Jag rekommenderar varmt att ta kontakt med proffs, få någon att prata med och få hjälp med att klura ut vad det riktigt är som står på! Hoppas du snart får den hjälp du behöver.

  2. lifeinthemiddleof

    Så bra skrivet. Satte igång väldigt mycket tankar. Tack för en bra text! :)

    • Tack själv, för komplimang och kommentar! Så roligt att mina funderingar kan sporra vidare funderingar – kommentarsfältet är alltid öppet om du vill dela med dig av dem :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s