La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

18216252_10155319247179886_1224198058_o

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.

Annonser

7 kommentarer

Filed under dagbok

7 responses to “La familia

  1. Ma

    Det är inte alla föräldrar förunnat att kunna umgås med sina barn – också i vardagen. Eller att kunna hjälpa och stöda – när det behövs.
    Eller att ha en släpkärra :) Är så glad och tacksam <3

  2. toktassarna

    <3 Så fint <3 Jag har ingen blodsfamilj i min hemstad men jag försöker åka hit och dit och hälsa på så ofta jag kan. Och här har jag ju min vänfamilj. Som också ställer upp med flytthjälp, sängbärning och skruva upp gardiner.

    • Ja, vänfamiljer är också guld värda! De blir ju ännu viktigare om man inte har släkten i närheten. För egen del förstod jag tryggheten och smidigheten i att bo i samma stad som släkten när jag studerade i Åbo. Där fick jag vänner som ställde upp i vått och torrt, men vi var alla fattiga studerande som fick förlita oss på bussar och cyklar. Att man kan sakna en släpkärra så! Allt gick fortfarande att ordna – men praktiskt var det inte alltid. Då reste jag till Österbotten för jämnan för att träffa familjen – nu försöker jag åka hit och dit och hälsa på vännerna så ofta jag kan istället.

  3. Så fint att höra om din familj och era bruncher. Skumppa är definitivt inte en dålig sak när man äter brunch, och vilka fantastiska föräldrar du har som hjälpte dig så mycket. Det är så fint att få ha föräldrar som också ställer upp när man är vuxen, det ser jag inte som något som man kan ta för självklart.

    • Ja, mina föräldrar är guld. Jag försöker också att inte ta något för givet – och ändå blir allt mig givet varje gång. Sådan välsignelse.

      • Ja, det är en verklig välsignelse. Ibland undrar jag hur man någonsin ska kunna tacka sina föräldrar för allt de gett och ger en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s