En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

5 responses to “En skrivande människa

  1. Fina avskedsord du fick med dig! Klart du ska skriva… och skriva utan prestation. Du skriver så fina dikter.
    Sköt om dig. Kram!

  2. Det blir sämre innan det blir bättre. Men sedan blir det bättre. Mycket bättre. Mycketmycketmycket bättre. Men man måste bara orka tro på det hela och jag är glad över att du flyttat närmare dina nära och kära och i dem också finner ett stöd.

    Jag kan ju berätta att när jag mådde som sämst kändes det som att jag satt i en mörl brunn med glashala väggar som jag inte kom upp ur. Jag såg öppningen av brunnen och runt öppningen gick en massa människor i strålande solsken och i mitt huvud spelade låten ”Shiny Happy People”. Det var en tung tid, annat kan jag inte säga, men idag förstår jag inte riktigt hur jag hamnade dit. Jag tror det är ens medvetande som skyddar en mot det som varit så tungt.

    Så, som du märker så kommer det bättre dagar. Men visst kan det ta tid. Och så måste man vara snäll mot sig själv. För vi duger ju som vi är. Och som jag sagt så unna dig själv saker, glöm inte det. När livet ibland är tungt annars borde man vara extra snäll mot sig själv, men det är man ju sällan. Devisen att man själv är sin egen värsta fiende är tyvärr alldeles för sann och ibland förstår jag inte hur man kan göra sig själv så illa, så illa som jag åtminstone gjorde.

    Jag märkte att diktskrivande hjälpte mig i mitt illamående. Jag skrev dikter på löpande band. Deras kvalitet kanske inte alltid var så bra, men det kanske inte var det viktigaste. Om inte annat fick jag ut den ångest jag just då kände och senare har jag också läst vissa av mina alster, dels på begravningar, men också på vårt eget bröllop när jag fick en hel sal att gråta över mina ord till min man.

    Så skriv. Det må vara för dig själv, det må vara för skrivbordslådan, det må vara för en större värld. Men sluta inte om det får dig att må bra.

    • Tack för din långa kommentar! I mina goda stunder tror jag på att det blir bättre. När det är som allra sämst avskyr jag att jag inte vet vad som är fel och att det tar så fruktansvärt länge att hitta ett hanteringssätt som (förhoppningsvis) fungerar. Då googlar jag psykakuter, inte för att jag behöver dem ännu, inte just då, men för att det känns som om jag snart kommer göra det. Sedan tar jag bussen hemhem en vanlig tisdag för miljöombyte och mår så mycket bättre av vila där, av familj och kaniner och en tillvaro som är så bekant och trygg.

      Det har också varit skrämmande att se hur illa jag har gjort mig själv, och hur länge det har pågått. Ibland känns det som om jag inte får en rätsida på något alls.

      För mig är det tvärtom: ju sämre jag mår, desto mindre skriver jag. Fast jag kanske skulle borda skriva. Fast det är mörka, mörka saker jag skriver och tänker. Samtidigt vill jag ju. Ack, dessa tudelade tankar och känslor om, tja – det mesta!

      • Jo, det blir bättre. Det kommer dagar när du kan glädjas över alla de små saker som livet faktiskt erbjuder. Som en skimrande soluppgång, en varm kram, att hålla någons hand och en blöt hundpuss. Men jag vet precis hur tungt det är att inte veta vad som är fel och något måste ju vara fel. Det värsta är att när man inte vet vad som är fel så utgår man automatiskt ifrån att det är en själv det är fel på, för det finns ju inget annat alternativt när något är fel, men man inte vet vad. Ja, fy, jag minns den känslan.

        Men den känslan är borta nu. Och mitt självförtroende och min självkänsla växer konstant och jag blir så glad och tacksam över att märka detta, varje dag.

        Familj och djur är något av det finaste som finns när man inte riktigt mår så bra. Vår hund bodde med mig den sommaren som jag inte mådde bra, han visste hur det stod till med mig. Efter det sov han aldrig lika aktivt med mig igen, men den sommaren bodde han med mig, varje natt. Vilken tröst det var. Så sök du tröst i dina kaniner, en varm pälsvän är äkta lycka.

        Och rätsidan kommer. Ge dig själv litet tid. Förlåt dig själv för de onda tankar du haft. Och stoppa dem. Man får stoppa de onda tankarna, det kräver en viss övning, men det går. Var hård i det fallet, när det gäller att stoppa tankar som gör dig illa. Var inte hård mot dig själv, men mot de elaka tankarna. För de är egentligen inte du och de är egentligen inte värda att ta den energi som de suger ur dig.

        Gällande skrivandet så lönar det sig säkert att känna efter. Jag slutade skriva dagbok, för det blev bara ett cirkelresonemang med mörka tankar i mina dagböcker. Däremot skrev jag dikter som aldrig förr. Kanske du bara behöver välja det sätt som passar dig. Eller så låter du bli och koncentrerar dig på annat som känns bättre. Var och en måste hitta sin egen väg och vet du, den är minst lika bra som någon annans väg. För det är just din väg, den väg som du är menad att gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s