Vila

Det är märkligt, det här med ork. Då det finns tider när jag arbetar femton dagar i sträck och inte far särskilt illa av det*. Och så finns det tider som denna vecka, när jag arbetar tre dagar och sedan är fullkomligt färdig. Intill tårars rand slutkörd. När jag, en onsdag, låtsas att det är fredag och köper choklad och lakrits.

En torsdag som denna går jag på stödsamtal och träffar en vän på lunch. Promenerar sedan hem i regnet och där har all energi för dagen använts. Då är det ett framsteg, för en sådan som jag, att bara hänga upp det allra blötaste och slänga väska, bok, lappar, örhängen och plånbok på köksbordet och tänka sen. Jag plockar undan det sen.

Och så slänga sig själv i soffan med fötterna högt upp och läsa Kyrkpressen. Inte packa upp väskan, sätta igång en tvättmaskin, plocka ur diskskåpet, skriva in nästa samtalstid i kalendern. Ta det lugnt. Vila. Samla lite krafter för att trots allt lunka genom resten av dagen.

Nu ska jag vila lite mera.

*Så minns jag det i efterhand, i alla fall. Egentligen var det inte så lätt. Jag hittar följande utdrag till ett aldrig publicerat blogginlägg, skrivet nio dagar in på de där femton:

Det går inte så bra.

Tröttheten lamslår mig, gör mig ofokuserad. 120 km/h på motorvägen känns livsfarligt.

Jag har en lägenhet att inreda men ingen inspiration. Jag har arbeten att söka men ingen motivation. Jag skjuter fram sammanbrott för att jag inte har tid med dem.

3 kommentarer

Filed under dagbok

3 responses to “Vila

  1. Ibland måste man bara låta sin kropp vila litet. Om kroppen sänder ut så starka signaler åt dig som den tycks göra, så är det nog kanske bäst att lyssna litet på den. Kanske du har någon trevlig bok du kan läsa under din vila?

    Stödsamtal är väl också en process och jag kan gott och väl förstå att du är trött efter ett sådant. Unna dig själv att vila emellan varven, unna dig själv att ta det litet lugnt. Du vet att Rom byggdes inte på en dag och ibland, ibland finns det faktiskt andra som kan bygga Rom de dagar man inte orkar själv.

    • Ja, jag måste hela tiden berätta åt mig själv att saker tar tid, livet tar tid. Långsamt är också framåt, om man prompt måste framåt. Det är som att försöker anti-lära sig något man har gjort per automatik i hela sitt liv.

      Jag fick faktiskt en diktbok med feministisk poesi på posten här om dagen av en nyfunnen vän. Väldigt oväntat och så roligt! Den har jag börjat läsa så smått.

      Tack ska du ha för dina stöttande kommentarer <3 Bloggen är inte alls särskilt aktiv just nu, för att inte tala om det skönlitterära skrivandet, så det är himla fint att du ändå läser och kommenterar :)

      • Ja, bra tanke där, kring om vi alltid ens behöver gå framåt. Det här är något jag själv ofta funderat på vart denna framåtsträvan kommer att föra oss? Kanske det är mer sunt att ibland inse att man inte alltid behöver gå framåt, utan det också är okej att till exempel ta ett litet steg åt sidan? Eller varför inte stanna emellanåt och hämta andan?

        Jag följer din blogg med spänning och läser med glädje dina välformulerade inlägg. I mitt tycke ska man inte låta bloggen stressa en, utan den finns där och när man känner för så kan man uppdatera den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s