Charlie

Jag drömde att jag hade en pojkvän. Vi hade varit tillsammans ett tag och hade konstant kontakt via telefonsamtal och sms. Jag tror att jag älskade honom.

Jag hade handlederna fulla av armband, tajta byxor kring smala höfter, gestikulerade när jag pratade med hög röst. Folk trodde ofta att jag var flicka, för att jag hade en kvinnlig kropp och feminina manér, kallade mig vid det kvinnliga namn som mina föräldrar hade gett mig, trots att jag utan minsta tvekan visste att det inte var jag, att det inte var mitt namn.

Vi var hemma hos min pojkvän, röd lägenhet i mjuk belysning, österländsk, när han i omständliga och vaga ordalag sade att han hade träffat någon. Någon annan. En flicka. Att han kanske inte ville vara tillsammans med mig längre.

Jag ville inte tro det, försökte skämta bort det, klarade inte av att omfatta det han sade. Men han var bestämd, nervös och obekväm, men bestämd. Det måste fram, även om han inte visste hur.

”Om du vill…”, jag letade efter rätt ord, ”o-byta nummer med mig, så säg då det!” Och när han medgav det, när insikten om att min pojkvän ville lämna mig, lämna mig för en flicka, nådde mig, då föll världen.

Jag försökte hålla mig cool, det var hur jag var, vem jag var. Överdrivet dramatisk och känslosam, javisst, skolans ohotade drama queen, men det var alltid planerat, det var alltid regisserat. Nu brast det: tårarna, ångesten, den outsägliga smärtan som golvade mig. Tunnelseende, hjärtat slitet ur bröstkorgen, falla fritt -jag insåg att alla klichéer var sanna.

Jag försökte med allt. Böna och be om att han skulle ta mig tillbaka. Låtsades glömma ett armband hos honom för att få en orsak att träffas igen. Bli arg. Ge honom dåligt samvete. Bröt ihop igen.

På något sätt fick jag kontroll över mig själv, samlade mitt splittrade jag, höjde mig över min numera f.d. pojkvän. Talade till honom med överlägsenhet och kyla. Som om jag inte brydde mig. Som om jag inte brydde mig.

Så jag var på väg hem, satt på huk i hallen för att knyta mina converse – smutsiga, slitna skosnören – och min f.d. pojkvän försökte tala med mig. ”Anna”, sade han, försökte få min uppmärksamhet genom att kalla mig det namn som jag var döpt till, det namn som oförstående kallade mig i skolan. ”Anna”, sade han igen och jag vägrade reagera, knöt långsamt och omsorgsfullt mina skosnören.

Sedan sade han: ”Charlie”, och först då tittade jag upp.

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Charlie

  1. Så bra skrivet! Jag glömde andas och läste en gång till … och en gång till…

    • Tack ska du ha! Du är andra personen som berättar om andning (eller avsaknaden av den) vid läsning av ”Charlie”. Så spännande med kroppsliga läsupplevelser!

  2. Vilken historia du lyckats klämma in i ett dagboksinlägg. Vilken ångest som finns bakom dina ord och vilken njutning att få läsa något så välskrivet. Tack!

    • Tack ska du ha själv, för att du läser och kommenterar! Mitt undermedvetna är ibland (ofta) bättre att i drömmar berätta starka historier än vad mitt medvetna är i vaket tillstånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s