Stum

En natt drömde jag att jag var självvalt stum. Min stamning var så svår, att det var lättare att vara tyst. Jag pratade med grundläggande teckenspråk, miner, skratt och gester. En av mina många talterapeuter hade föreslagit att jag skulle lägga in svärord i mitt tal, eftersom jag inte stammade på svordomar, men jag tyckte inte om att svära så mycket.

En dag sitter jag och mina studiekamrater, en nära krets på fem, i vårt lilla klassrum och väntar på att lektionen skulle börja. En av dem berättade om en vit Cadillac-limousin som de hade sett. Om jag, börjar jag genom att peka på mig själv, hade en Cadillac-limousin, försöker jag genom att börja stamma fram ett C-c-c, innan en av mina vänner kommer till undsättning med ett ”Cadillac?”, varpå jag nickar och måttar med händerna för att visa att det är en lång bil, en limo, som jag avser, så skulle jag bara köra omkring i den och röka ut genom det öppna fönstret, skrattar jag och visade hur jag nonchalant rattar med en hand och röker en cigarett med den andra.

Det fanns en stor frihet i att inte tala. Stamningen var inte mitt beslut, men att hålla tyst och låta annat än stämbanden tala var mitt beslut. Jag tog kontroll över mitt liv och mitt tal, och blev arg när lärare och andra ville tvinga mig att tala. En gång tog någon ifrån mig mitt tangentbord, som jag ibland använde för att skriva på och därmed kommunicera med, i ett försök att pressa mig till att tala. Jag blev så förbannad att jag slog nävarna i bordet. Men jag skrek inte, för jag ville inte använda rösten.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s