Den 1 februari

Jag längtade till februari. För mitt inre såg jag blå eftermiddagar, tulpanbuketter, sol. Planerna: att skriva och att äta vegetariskt.

Nu är det den 1 februari och jag kämpar med ord. De senaste dagarna har ångesten legat över mina axlar och jag försöker mota bort den, med vänner och teveserier, med ljusslingor och te. Jag försöker hitta rätt ord för den, för att fördriva den. När Rumpelstiltskin hör sitt namn förlorar han sin makt. När trollen dras ut i solen spricker de.

Men det är svårt, för ångest är något som undflyr orden. Den går inte att lokalisera i kroppen, slinker undan mina halvhjärtade försök att fånga den. Om jag ens orkar och ids försöka fånga den. Den där vardagsångesten, när inget egentligen är riktigt fel men något är inte riktigt rätt. När det blir svårt att sova, för då kan jag inte längre distrahera mig utan måste överlämna mig åt mig själv. När det blir svårt att stiga upp, för det finns ingen riktning för dagen. När det blir svårt att göra något, för det är motigt att ens börja.

Jag kämpar med att väga ord när jag talar med vänner om hur jag mår. Att inte framställa det värre än vad det är. Och samtidigt – att inte låtsas som inget. Men när orden inte täcker känslorna vet jag inte hur jag ska förmedla dem.

”Själsligt lågvatten”, sade min vän L idag då jag talade med honom i telefon. Det är väl de närmaste orden jag har. Så idag sitter jag på bryggan och väntar på att själens vattnet ska stiga. Det gör det förr eller senare. Troligen förr. Det är bara den 1 februari och än hinner jag med blå eftermiddagar och tulpaner och sol.

IMG_4856

Min själsstrand och tillika sommarstrand, här i vinterskrud.

7 kommentarer

Filed under dagbok

7 responses to “Den 1 februari

  1. Ah, jag anar vårrastlöshet och vankelmod. Vakande nätter när ljuset ännu inte riktigt råder och kölden oftast knäpper i knutarna. Samtidigt en aning, en försmak, en lockande känsla av vår som skakar om hela ens inre. Eller, är det bara en släng av vårdepression och framtidsoro?

    • Ack ja, om jag visste vad som felades – då kunde jag också göra något åt det. Nu är det nog en kombination av en massa; avsaknaden av livsriktning, försöken att hitta en meningsfull vardag, osäkerheten för framtiden, stress över ett litet jobb som kräver mer inspiration och tankeengagemang än vad jag har. Jag längtar efter ljuset och lättheten som kommer med det.

      • Kanske det bara är att acceptera att det är såhär det är just nu. Ibland behöver det inte vara så mycket fel, utom att det kanske är litet mycket. Andas ut, ge dig en klapp på axeln och tänk att du duger du med. Om inte så stanna upp, se dig omkring och snusa litet på våren och lyssna på litet angstig vårmusik om nätterna. Det kan underlätta. Ibland måste man få ha litet angst också.

      • Faktum är, att när jag tänkte att det duger som det är – då började det bli lättare. Jag blev annars väldigt nyfiken på vad som är angstig vårmusik, enligt dig? Jag lyssnar mycket på folk och instrumental musik för tillfället.

      • Angstig vårmusik enligt mig är Winnerbäck. Fantastisk musik men med en mycket angstig underton och en stark doft av sökande. Det är min vårmusik när själen brinner och nätterna glöder.

  2. En vacker själsstrand, som förhoppningsvis skänker lisa för en orolig själ. Februari är en hel dag längre i år, så du har många dagar med tulpaner framför dig.
    Kramar! :)

    • Visst är den vacker, och ännu vackrare är den under somrarna. Mina tulpaner har börjat gulna i bladen, men själva blommorna är svällande och därmed får de stå kvar ännu några dagar. Kramar till dig med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s