Annars dör man

Den värsta kölden har börjat släppa, men det är fortfarande för kallt för att vänta utomhus. Jag smyger in, sätter mig i en fåtölj vid dörren och iakttar människorna som en lördagseftermiddag har bestämt sig för att gå på kafé. En man med enormt skägg och stickatröja vid ett hörnbord läser en bok, tre goda vänner skrattar i en soffa. Jag grämer mig över att jag inte tagit med en anteckningsbok, för här finns så många ljuvliga människor att skriva om, och i det dämpade ljuset kring kaffekoppar blir de än mer fantastiska.

En stund senare sitter jag med en av mina älskade vänner (och kaffe, dulche de leche-kaka och en enorm bit pavlova) och talar om skrivande. Det är givande att tala med andra kreativa människor, även om uttryckssätten för konsten skiljer sig åt. Om hur vår konst är mindre en hobby och mer en livsstil. ”Om vi tar bort vår konst ur våra liv” – hon är musiker, jag skribent – ”vad finns då kvar?”, frågar jag. ”Hur instabil blir då inte hela vår tillvaro?”

Jag tänker på vad en annan konstnärsvän berättade, på vad hans lärare på konstskolan sade: En äkta konstnär är en som måste få hålla på med sin konst, annars dör man.

Annars dör man.

Jag säger inte att mitt skrivande är hela mitt liv, men jag säger att så mycket av mitt varande kretsar kring skrift, språk, skönlitteratur. Att mitt liv är byggt på ord och att jag, om jag tog bort dem, skulle vackla och troligen falla – jag vill inte ens tänka hur långt. Som nybliven arbetslössökande är min framtid mer osäker än den någonsin har varit, och jag funderar på hur jag ska kunna inkorporera skrivande i min vardag. Helst göra det till min vardag. För första gången har jag någon slags reell möjlighet att göra skrivande till min huvudsyssla, men det är att hela tiden väga ekonomi mot kreativitet. Har jag råd att göra det jag vill? Vågar jag? Det känns som stora beslut som måste få lite tid att mogna, och när jag dessutom är en människa som älskar trygghet så är det nästintill outhärdligt skrämmande att ens tänka tanken på att bege sig utanför det heltidsarbetssystem med fast anställning som jag alltid har sett som den självklara utgångspunkten. (För att inte tala om hela förverkliga-sig-själv-och-sin-konst-tanken mot tro-inte-att-du-är-bättre-än-någon-annan-tanken, men det tar vi en annan gång.)

Jag vet inte, jag. Som sagt, stora och viktiga saker som måste få tid att ligga och gro i bakhuvudet, i bröstkorgen, i magen.

Men jag känner att om jag inte får skriva, så då dör jag.

7 kommentarer

Filed under dagbok

7 responses to “Annars dör man

  1. Det är otroligt frustrerande att vara född för någonting kreativt (i bemärkelsen skrivande, tecknande, musicerande osv.) i dag. Kanske är det på grund av globaliseringen, och vetskapen om att det alltid finns någon som är bättre än en själv, eller risken att det man skapar inte är eftertraktat. Det är så enkelt att glömma bort att det inte spelar någon roll, att det viktigaste är att uttrycka sig så som ens själ behöver. Den här skaparkampen får mig att skifta mellan eufori och depression så ofta, men samtidigt skulle jag aldrig vilja vara någonting annat. Jag hoppas bara att jag, du och alla andra skaparsjälar hittar balansen och tilliten i sig själv och sin kreativitet. När det kommer till det här tror jag att everything’s possible (det måste det vara, annars dör jag), bara man verkligen uttrycker det som är en själv.

  2. Att jobba gör man ju egentligen (eller rättare sagt, gör jag egentligen) för att kunna leva. Man ska jobba för att leva, inte leva för att jobba. Kunna betala räkningar, that’s the shit. När jag inte kan det och måste be om pengar av andra så går jag sönder. Det är drivkraften med att arbeta för min del. Klarar inte av att vara fattig. Hellre skulle jag göra tusen andra saker..men det tjänar man inga pengar på. Eller lite.

    Så någon form av inkomst är ganska jävla bra grej att ha. Men sen då? När man tjänar ihop till hyran och elen och makaronilådan, men ens jobb inte ger en jack shit rent mentalt? Då blir fritiden den stund på dagen då man kan ägna sig åt det man älskar. Tyvärr är man trött på fritiden och längtar efter att få sova. Usch ekorrhjulet.

    Och ja, att jämföra sig med andra leder ofrånkomligt till att man förlorar. Alltid är det någon som har det man själv inte har. Någon har bättre jobb, snyggare kropp, större muskler, längre ben, högre lön, snabbare bil, större hus, högre utbildning, drar roligare skämt, lagar godare mat, sjunger vackrare, springer snabbare, ligger mera, skriver bättre…det tar ju aldrig slut. Jämför man sig med andra förlorar man alltid, och jämför man sig med sig själv så vinner man alltid.

    • Jag förstår och håller med om så mycket av det du skriver här, men den mening som jag fastnar vid är ” Tyvärr är man trött på fritiden och längtar efter att få sova”. För det är just så som det är, och det som jag måste/vill/ska komma ifrån – för jag orkar inte vara så kreativ som jag vill och behöver, när den största delen av min ork går åt till ett jobb (som jag gör för att jag måste ha hyra och makaronilåda, och inte för att jag tycker att det är givande). Så jag vill försöka hitta någon annan väg än ekorrhjulet, i alla fall för en vårtermin, för att få pröva på.

      • Ja…nu är jag hemma efter jobbet, jättetrött. Nå, nu kan man ju faktiskt skaffa sig ett roligt och stimulerande jobb också. Det finns sådana, har jag hört. Som inte suger all kraft ur en.

        Men som sagt, att jobba är inget självändamål. Har du möjlighet att göra något annat nu efter din examen så gör det :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s