Desperata böner

Jag har insett att mina språkliga böner är av den desperata sorten.

Det är när jag är utom mig som jag med ord vänder mig till högre makter. Låt oss kalla dem Gud, för det är oftast vad som kommer ur min mun. Kära gode Gud, låt mig sova, låt mig sova ens en timme eller två, snälla Gud, säger jag. Det är mitt i natten, jag är sjuk i influensa och tror att jag ska bli galen av trötthet men värken och febern tillåter mig inte att vila. Till sist somnar jag, en timme eller två, och nästa morgon tänker jag inte längre på gud.

Åh Gud, åh gud, åh gud… rabblar jag då jag ligger på hallgolvet. Jag har sådan fruktansvärd mensvärk att jag inte ens klarar av att stå. När jag har så ont att jag önskar att jag vore medvetslös är det inte bara högre makter som jag vänder mig till. Aj, satan. Aj, satan. Oj gud, herregud, mumlar jag om vartannat, utan att vara helt medveten om det, men jag måste säga något, åkalla något, för jag inte klarar av smärtan ensam.

Visst finns det tacksamhetsböner också, ibland, spontana utrop av lättnad. Herregud vad skönt, kan jag utbrista för mig själv då jag sjunker ner i solstolen på villaverandan efter en dag på språng. Åh Gud, säger jag i min ensamhet då jag kryper upp i soffan med eftermiddagskaffe och vet att resten av dagen är ägnad åt vila.

Kanske är det inte så mycket böner som instinktiva utrop. Trollformler, ramsor, ett försök att få ordning på världen. Eller så finns det en bön där bakom orden, ett ”hjälp mig” eller ett ”tack” som jag bara inte lyckas formulera, kanske för att jag inte är säker på vilka högre makter som jag tror på, vilka som finns och som lyssnar.

8 kommentarer

Filed under dagbok

8 responses to “Desperata böner

  1. Ja, jag kan förstå din poäng. Jag hade en mörkare period av mitt liv när Gud var mycket mer närvarande än i den vardagliga lunken. Samtidigt ser jag mig fortfarande som troende, men det känns som att dagens Gud är väldigt långt borta och väldigt odefinierbar många gånger. Men jag tycker om din inställning, ett hjälp mig, eller ett tack – ja, den tanken tycker jag är fin. Bättre kan jag inte säga det, kanske just för att det är så odefinierbart och var och en tror på sitt eget sätt.

    • Tack själv för dina tankar! Jag håller med om att det känns som att Gud eller andra högre makter ofta är långt borta. Sedan kommer det stunder eller tider av starkare andlighet – i söndags var jag i kyrkan och kände något bortom instinktiva ”tack” och ”hjälp mig”. Annars är jag fortfarande en (rätt passiv) sökare efter en andlighet som känns helt rätt för mig.

      • Ja, jag kan också gå i kyrkan och hitta en form av själslig ro. Ändå kan jag finna mer ro ibland av att gå i en kyrka själv, än att lyssna till en präst. Framförallt om det är en mer konservativ dito så blir det mer ett stressmoment än en stund av ro.

        Jag tror faktiskt att frånvaron av andlighet inte gör människan enbart gott. Sist och slutligen är ju de tio budorden väldigt sunda regler och jag som tror att kristendomens grund är kärlek och förlåtelse, så ja, jag tycker inte om utvecklingen i samhället där vi bara tänker på oss själva och selfiekulturens ytlighet är det som styr. Nu låter jag som en gammal moraltant men den hänsynslöshet som råder gör mig faktiskt litet illamående ibland.

      • Jag tror också att människor ofta har ett behov av någon slags andlighet. Var en sedan hittar denna andlighet kan ju skilja sig stort från person till person. Jag håller med dig om att kristendomen – och egentligen alla religioner? – i grund och botten står för något gott och kärleksfullt.

      • Ja egentligen vet jag inte om det är så stor skillnad på din Gud och min Gud som man vill påstå i de olika religionerna. Månne det inte är samma Gud vi ändå diskuterar? Det är en fråga jag ofta funderat på.

      • Åh, har du läst Peter Høegs bok ”Elefantpassernes børn”? I den attackerar en fundamentalistiskt kristen terrorgrupp ett stormöte mellan religiösa ledare från runt om i världen. Orsaken till attacken är att terroristerna inser att om ledarna för de stora världsreligionerna skulle komma samman och diskutera, så skulle de inse att de egentligen tror och tänker så väldigt lika att fundamentalister inte längre skulle ha någon plats i världen. Det är en himla fin tanke, tycker jag.

      • Nej, kanske en bok (det också) att läsa? :) Ja, det är verkligen en fin tanke och faktum är att jag hade litet samma tanke i bakhuvudet när jag skrev kommentaren på din vägg. Korståg i all ära, men är det inte kärlek och fred som borde predikas?

      • Great minds think alike, heter det ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s