Going down good

Även om jag uppfattar mig som en förstående och förlåtande person som ofta ser världen i gråskalor – eller snarare regnbågsprisman – så kan jag ha förvånansvärt lite överseende med mig själv och tolka min plats i världen som obönhörligt svartvit.

Var bäst eller var inget.
Triumfera stolt eller böj huvudet i underkastelse.
Segra eller dö.

Det är tider då jag inte kan hantera mig själv och mitt sätt att leva. Jag lägger upp storslagna planer för dagen: stig upp tidigt, ta en rask promenad, studera flitigt, träffa vänner över lunch, laga en nyttig middag, ha intressanta fritidssysselsättningar, gå och lägg dig i tid, för allt detta är sådant som bra människor gör.

Och de dagar jag inte klarar av att hålla mig till planen (erkännande: de flesta) så är jag ett misslyckande, en dålig människa, en usel student, en eländig vän. Om jag inte storslaget triumferar så får jag se mig ofrånkomligt besegrad. Mitt sinne är ett slagfält och att begära vapenvila, att kompromissa finns inte som alterantiv. Om jag inte är vit så är jag svart, och är jag svart så är jag det djupaste, oförsvarligt svarta. If I’m going down then I’m going down good, som Emilie Autumn sjunger. Jag blir destruktiv, gör saker som jag vet att jag inte mår bra av men jag har inte själsstyrka att låta bli. Förvränger både nöjen som teveserier och musik som nyttigheter som mat och sömn till bestraffningar. Överdoserar en del, fråntar mig rätten till annat.

Det går ett tag. Varje dag tänker jag att morgondagen ska innehålla kontroll, varje kväll misslyckas jag och varje morgondag tänker jag att imorgon imorgon imorgon kommer det att bli bättre och jag kommer klara av att hålla mina dagsplaner och om jag bara går och lägger mig i tid och nu är klockan redan halv elva och det är redan för sent att lägga sig tidigt och jag sitter uppe bara en liten stund till och nu är klockan tolv och det är åtta timmar tills jag måste stiga upp och jag sover inte ännu och jag kommer aldrig få klart min gradu och jag måste komma ihåg att handla imorgon och när ska jag hinna det? och min jacka har en lös knapp som jag måste sy och det är för varmt det är för kallt —

Sedan går det inte längre och jag bryter ihop sent om kvällen, som så många gånger förut och varje gång önskar och hoppas och lovar jag att ska vara den sista men det är aldrig den sista. Så jag ringer en vän, gråter i panik så jag knappt kan andas och jag svär, jag känner fysiskt hur hjärtat i bröstet krampar i ångest.

Nästa morgon, imorgon imorgon imorgon, är det lite lättare. Jag äter då jag är hungrig trots att jag inte har diskat först. Jag dricker en kopp kaffe för att jag vill det. Jag lyssnar på annan musik som motar bort svåra tankar istället för att mata dem. Tänker att jag måste hitta ett sätt att kunna handskas med mig själv. Tänker på den insikt som jag har kommit till i höst, det är okej, och försöker att verkligen omfatta den också med mitt för tillfället slitna hjärta. Tar en promenad, skickar ett meddelande åt en vän och pusslar sakta ihop mig själv igen.

Tänker att en vapenvila inte är ett misslyckande utan ett första steg mot ett fredsavtal. Tänker att alla förtjänar regnbågsfärgade skalor och att jag är en av alla. Tänker att nästa gång kan jag hantera det bättre, vet samtidigt att jag knappast kommer göra det, men intalar mig att det är okej. allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

3 responses to “Going down good

  1. Ah, ångesten ja. Jag känner såväl igen mig. Allt det man borde göra för att vara den duktiga flickan som bekräftar sitt eget värde genom allt hon gör. Tja… Vad kan jag annat säga än att jag försöker komma bort från denna onda cirkel och istället tänka, men sist och slutligen, du gjorde en massa andra saker som är minst lika bra, skärp dig nu kvinna, du duger!

    Och morgonpromenader i novembermörker? Var snäll mot dig själv och glöm dem. Gå istället ut mitt på dagen, när det finns en tillstymmelse till ljus. Då lovar jag att du mår bättre. Och så är det ju så mycket enklare att genomföra! :)

    • Mina sympatier och förståelse till dig med. Ja, jag avskyr den duktiga flickan som hela tiden finns i bakgrunden (eller nej, egentligen tycker jag så synd om henne men jag avskyr den skadliga effekt hennes tankesätt har).

      Mina morgonpromenader brukar vara rätt trevliga, då jag lyssnar på den brittiska komediserien Cabin Pressure medan jag promenerad, men du har nog rätt i att det vore skäl att försöka ta in lite frisk luft och dagsljus. De dagar solen tittar fram är jag i alla fall ute och promenerar i solskenet! Det är för sällsynt för att låta bli :)

      • Ja, jag håller helt med dig. Det är väldigt synd om den duktiga flickan. Och det vänder sig alltid litet i min mage när jag tänkter på henne. För jag vet ju såväl att det är precis sådan jag är, eller vill vara tidvis. Den duktiga flickan. Suck. I vilket skede går man från den duktiga flickan till något mer vuxet? Eller sker det aldrig? Finns alltid den där svansviftande flickan någonstans inom oss trots att vi blir äldre? Gud sig bevare.

        Jag menade inte att dissa dina morgonpromenader, för de låter riktigt trevliga när du beskriver dem. För mig är en mjukstart på morgonen ändå så mycket mer värd, skulle jag vara du skulle jag kura i mjukiskläder och med en ångande kopp te framför datorn och gradun, eller med en tidning i handen, lyssnande på klassisk musik eller något lagom vemodigt tills det ljusnar och det känns mer inspirerande att söka sig ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s