dagbok

Oktoberbarn

Jag cyklar hem från en inflyttningsfest. Det är tidig oktober, tidig lördagskväll. Om fyra nätter är det fullmåne.

Träden utmed ån har satts i brand av hösten. Jag må älska Österbotten från djupet av mitt hjärta, men det finns inga lönnar som dessa i norr och skönheten i utsikten från bron är överväldigande, nästan ofattbar. Att det kan finnas sådana träd, sådana vatten.

Foto0419_001

Strax efter Tomasbron stannar jag till för att skriva ett textmeddelande. Halvvägs genom meddelandet känner jag doften av herrparfym, söt och stark och berusande. Jag kommer att tänka på sena nattklubbstimmar, på rök över dansgolv, klibbiga drinkar, svettiga, rutiga skjortor som matchar min rutiga kjol. Pulsen skenar, inte av rädsla utan av begär, men då jag vänder mig om finns ingen där.

Då rödljuset i en korsning nära centrum blir grönljus möter jag två pojkar. Den ena sitter på en cykel, en gammal, skranglig svart sak, medan den andra springer efter. Båda skrattar. Så häver sig den springande pojken upp på pakethållaren, just då de susar förbi mig, och i hur hans händer hårt greppar tag om läderjackan på pojken framför ser jag kärlek.

Vid nästa korsning sitter en kvinna, halvvägs ut på körbanan. Hennes ena stövelbeklädda fot har vikit sig på ett sätt som ser smärtsamt ut. Jag fortsätter förbi, det står redan två andra personer runt kvinnan och talar med henne, och jag tänker att jag inte kommer kunna vara till mera hjälp.

Det doftar äpplen och jord vid min uppfart, den på samma gång motbjudande och lockande doften av förmultning.

På min vanliga cykelplats står en okänd vit cykel.

Då jag kommer in i lägenheten tänder jag inte lampan, för jag vill ännu en liten stund leva i skymning.

Annonser
dagbok

Öppet brev till mina vänner

Älskade vänner!

Jag insåg i går natt att jag måste skriva ett brev till er. Ett slags kombinerat kärleks- och ursäktsbrev, kanske. Ni får låtsas att det är ett riktigt brev som ni har fått på posten, kan ni göra det? Det skrivet med lutande skrivstil med kulspetspenna på linjerat papper och jag har valt ut frimärket enkom för er och förseglat kuvertet med rött sigillack och kyssar. Ser ni det framför er? Då börjar jag från början:

Älskade vänner!

Det var så länge sen jag hörde av mig. Jag ber om ursäkt för det. Det betyder inte att ni inte är i mina tankar, inte alls. Jag tänker på er ofta, och mitt hjärta är lika fullt av kärlek till er som det alltid ha varit. Det finns namn som är för evigt inetsade i min själ, ögonblick och minnen som jag kommer bära med mig till mina dagars slut. Och jag delar dem med er, mina älskade vänner. Det är ni som har gjort och alltjämt gör mig till den jag är.

Ändå har jag inte hört av mig. Jag har inte frågat hur det är i den nya staden, hur det går med de nya studierna. Jag har inte ringt, fastän jag vet att det är svåra tider. Jag har inte kommit och hälsat på, fastän vi har talat om det. Då vi någon gång har talat i telefon har jag låtit utled och frånvarande. Och det är väl det som jag har varit. Jag har existerat i min lilla vardagsbubbla, fylld av studieångest och sömnbrist och håglöshet, och ni – ni har levt era liv på era håll. Som vi alla gör.

Jag vill finnas i era liv. Jag vill dela er glädje och er sorg. Jag vill kunna umgås, hjälpa, stötta, lyssna, förstå och bejaka, men det har varit ovanligt långt mellan Åbo och världen denna höst. Jag har försökt  – och försöker fortfarande – färdigställa en pro gradu-avhandling, och den har orsakat mycket tvivel och uppgivenhet. Jag har levt med en förbannad förkylning och en bråkande visdomstand i snart en månad, och det går illa åt mig. För många är de nätter då jag har sovit för kort och för dåligt, och det tär på. Det har helt enkelt inte funnits ork, kraft eller (jag ska vara ärlig) vilja att vara social. Jag har dragit mig undan, barrikerat mig i min lägenhet med te och teveserier och en stor trötthet.

Och det är okej. Jag har tvingats inse att det är okej att ha osociala perioder, tider av lågmäldhet då det mesta går på sparlåga. Det gör mig inte till en sämre människa, en dålig vän. Men för den delen vill jag inte att ni ska tro att jag har glömt er, eller inte bryr mig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Jag hyser stora förhoppningar om att jag snart har hittat balansen igen. Då kryper jag ut ur mitt mentala ide och blinkar mot solljuset. Det kan vara så vackert såhär i oktober. Jag riktigt längtar efter klara oktoberdagar då luften är kylig och himlen svindlande blå och det är en ren fröjd att andas.

Men tills dess, kära vänner, så önskar jag er allt gott. Lycka till med era studier, i era nya städer. Inspiration och kraft med de projekt ni håller på med. Frid och ro i själen. Så hörs vi då vi hörs, och ses då vi ses, och jag vågar tro att det är mycket snart.

Er tillgivna och trots allt alltid förtröstansfulla,
med oändlig kärlek

Sandra