Bön

Vi tar tillflykt till sömnen
men natten är alltför kort
och hur vi än vill bort
är det värre att vakna ur drömmen.

Älskling, håll min hand och
se upp för strömmarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver dig, ditt löfte om sanning och vila.
Ge oss ditt ord om att det ska sluta.
Ge oss det absoluta.

Vi vänder oss från förfallet
men kan inte göra mer
– vi är på väg ner
och kan bara dämpa fallet.

Älskling, släpp ditt svärd och
se upp mot skyarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver veta, att du ännu vill ha oss.
Ge oss något nytt, en ordning ur kaos.
Gör något nytt, något brinnande av oss.

En dikt/bön/sångtext som jag skrev i ren envishet under en tågresa norrut. Jag har skamlöst och medvetet lånat ord och tankar från såväl en profan sång (Absolute av Thousand Foot Krutch) som en sakral sång (psalm nr 471, vers 4).

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

2 responses to “Bön

  1. Vilken poesi. Strålande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s