Öppet brev till mina vänner

Älskade vänner!

Jag insåg i går natt att jag måste skriva ett brev till er. Ett slags kombinerat kärleks- och ursäktsbrev, kanske. Ni får låtsas att det är ett riktigt brev som ni har fått på posten, kan ni göra det? Det skrivet med lutande skrivstil med kulspetspenna på linjerat papper och jag har valt ut frimärket enkom för er och förseglat kuvertet med rött sigillack och kyssar. Ser ni det framför er? Då börjar jag från början:

Älskade vänner!

Det var så länge sen jag hörde av mig. Jag ber om ursäkt för det. Det betyder inte att ni inte är i mina tankar, inte alls. Jag tänker på er ofta, och mitt hjärta är lika fullt av kärlek till er som det alltid ha varit. Det finns namn som är för evigt inetsade i min själ, ögonblick och minnen som jag kommer bära med mig till mina dagars slut. Och jag delar dem med er, mina älskade vänner. Det är ni som har gjort och alltjämt gör mig till den jag är.

Ändå har jag inte hört av mig. Jag har inte frågat hur det är i den nya staden, hur det går med de nya studierna. Jag har inte ringt, fastän jag vet att det är svåra tider. Jag har inte kommit och hälsat på, fastän vi har talat om det. Då vi någon gång har talat i telefon har jag låtit utled och frånvarande. Och det är väl det som jag har varit. Jag har existerat i min lilla vardagsbubbla, fylld av studieångest och sömnbrist och håglöshet, och ni – ni har levt era liv på era håll. Som vi alla gör.

Jag vill finnas i era liv. Jag vill dela er glädje och er sorg. Jag vill kunna umgås, hjälpa, stötta, lyssna, förstå och bejaka, men det har varit ovanligt långt mellan Åbo och världen denna höst. Jag har försökt  – och försöker fortfarande – färdigställa en pro gradu-avhandling, och den har orsakat mycket tvivel och uppgivenhet. Jag har levt med en förbannad förkylning och en bråkande visdomstand i snart en månad, och det går illa åt mig. För många är de nätter då jag har sovit för kort och för dåligt, och det tär på. Det har helt enkelt inte funnits ork, kraft eller (jag ska vara ärlig) vilja att vara social. Jag har dragit mig undan, barrikerat mig i min lägenhet med te och teveserier och en stor trötthet.

Och det är okej. Jag har tvingats inse att det är okej att ha osociala perioder, tider av lågmäldhet då det mesta går på sparlåga. Det gör mig inte till en sämre människa, en dålig vän. Men för den delen vill jag inte att ni ska tro att jag har glömt er, eller inte bryr mig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Jag hyser stora förhoppningar om att jag snart har hittat balansen igen. Då kryper jag ut ur mitt mentala ide och blinkar mot solljuset. Det kan vara så vackert såhär i oktober. Jag riktigt längtar efter klara oktoberdagar då luften är kylig och himlen svindlande blå och det är en ren fröjd att andas.

Men tills dess, kära vänner, så önskar jag er allt gott. Lycka till med era studier, i era nya städer. Inspiration och kraft med de projekt ni håller på med. Frid och ro i själen. Så hörs vi då vi hörs, och ses då vi ses, och jag vågar tro att det är mycket snart.

Er tillgivna och trots allt alltid förtröstansfulla,
med oändlig kärlek

Sandra

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Öppet brev till mina vänner

  1. Skriver pa jobb dator som sakanr prickar och bollar…men hoppeligen kan du lasa anda.

    Ville bara saga att det gar knappt en dag utan att du finns i mina tankar. Oftast tanker jag pa dig flera ganger under en dag. Da jag ser nagot vackert och ar mallos och ordlos sa tanker jag att ”Sandra skulle kunna skriva om hur vackert det ar, medans jag bara star har och gapar”.

    Och jag vill inte pressa eller stressa dig, och jag ar inte heller otolig (eller tja…kanske lite), men jag vill SA HART visa dig Skottland. Forr eller senare vet jag att jag har dig har hos mig. Kanske nasta sommar, eller nasta host. Eller sa tar vi det om ett par ar. Forr eller senare sa star vi och skadar ut over Atlanten, den stora. Du, jag och (hoppeligen) min vovve.

    Med massa karlek!
    Vivi

    • Det är fint att höra att jag finns i dina tankar, liksom du alltjämt finns i mina! Det är förunderligt, tycker jag, hur närvarande någon kan vara i ens liv, trots att personen rent fysiskt är frånvarande.

      Och jag vill se Skottland! Allrahelst i ditt sällskap, förstås. Nästa sommar, eller nästa höst, eller någon annan tidigare eller senare årstid då vi minst anar det.

  2. Även här i regionen finns du i mångas tankar! Nyss hemkommen från en (denna gången solo) danstur och det är svårt att inte sakna din närvaro på dansgolvet…

    Så: ett öppet svar. Kära Sandra. Först av skall du veta att du är saknad; varje bastubad och varje danssteg. Som med många andra av oss har det varit en svår sensommar, men som sången går, ”the best way out is through”. Jag har lärt mig av erfarenhet att livet, som en berg-och-dalbana, har uppgångar och nergångar, och när det går nerför så är det bäst att ta en vän hårt i handen och skrika så hårt man kan. Även om världen känns hård så finns där mjuka och gosiga platser som ännu är oupptäckta, det är vår uppgift att hitta dessa, och låta våra sinnen där komma till ro (om det än är för bara en liten stund).

    Som de flesta av mina texter verkar även denna komma av sig i mitten, men till slut en liten text som jag hade tänkt lägga annanstans, men kanske kommer till rätta ändå.

    ”Med det mentala bagaget i handbagaget, för att flygplatser alltid kommer att påminna om henne.”

    • Kära du!

      Tack för ditt svarsbrev. Det var en av de där mjuka platserna att vila i en söndag förmiddag. Det är en konstig men trots allt fin känsla att veta att en är saknad – det är ju inte roligt för de som saknar, men desto ljuvare för den saknade att veta att en är uppskattad.

      Jag är glad att jag har vänner att hålla i handen och skrika med, närapå och på håll, och beroende på var i världen jag befinner mig växlar också nära-vännerna, vilket är såväl en tröst som en förbannelse. Jag har fortfarande inte gett upp drömmen om att en dag äga ett enormt hus, med madrasser och kuddar och tekannor i varje rum, och sedan bjuda in alla mina vänner att bo där, så att jag skulle ha mina älsklingar samlade.

      Och det där med flygplatser var en ny tanke. Den skulle jag gärna vilja att du utvecklade någon gång.

      Allt gott önskar jag dig!

  3. Sköt om dig och ha det så bra, så bra! Du är saknad här också, ser framemot att få träffas på nytt och umgås med en av mina härligaste vänner :) Och så ville jag skriva något fint.

    These words were to me once spoken, I believe them to be true.
    Some times, for those that we care for, visits become overdue. Time runs with us all, drags us weary and thin.
    Fates differing upon us befall, we seek our goals to win.

    On an eve dark and dreadful,
    the words brings light that I can find.
    ”My friends”, he said, ”are important.
    If out of sight, they are always in my mind.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s