Historien om hen

Trodde du att hen var ett 2010-talets påhitt? Tänkte du att ordet bara används av radikalfeminister som högljutt propagerar för att ingen ska få vara kvinna eller man längre (obs! stark ironivarning på det uttalandet!)?

Tänk om.

Låt mig presentera en liten, fragmentarisk och mycket kvasiakademisk historik över hen, med hjälp av några nedslag och citat i den svenska språkvården. Det är faktiskt där allt började, i det språkliga.

Fokuset på kön och folks könstillhörighet är något som kan kännas till och med löjligt stort. Könet överskuggar allt annat. Som Ulf Teleman (1995) skriver: ”När vi ser en obekant person vars kön inte omedelbart kan avläsas, blir vi väldigt nyfikna och gör allt som kan göras inom den goda uppfostrans ramar för att få reda på om det är en hon eller en han.”

Eller som min vän KJ sade: Ibland går vi till och med utanför den goda uppfostrans ramar, så viktigt är det med kön.

Jag minns en Kulturkarneval för flera år sedan. Under öppningssamlingen fick jag syn på en överjordiskt vacker varelse i svart hatt. Jag tittade länge, länge efter den smala uppenbarelsen och trots att jag försökte, så kunde jag inte komma underfund med om det var en pojke eller flicka. Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt tycka om personen oavsett könstillhörighet. (Det här var alltså under den tiden då jag fortfarande påstod mig vara straight och var tvungen att rättfärdiga allt intresse av icke-pojkar som något slags undantag.) Jag hade inte ett ord som hen, men jag hade behövt det.

Eller tänk på hur svårt det är att glömma en persons kön när man väl känner till det”, fortsätter Teleman (1995). ”Vi kan glömma ålder, hårfärg, yrke, namn, nationalitet, men könet glömmer vi inte”.

Ibland är dock könet inte det viktiga, och könsneutralitet är något som har orsakat språkligt huvudbry i många decennier. Det kan handla om att könet är okänt, irrelevant, eller utanför dikotomin kvinna-man. Vad gör vi då? Vi kan upprepa oss, vi kan skriva om, vi kan använda plural, vi kan utnyttja termer som denna eller personen. Och numera kan vi också, tack och lov, använda hen. Samma exempelmening som används idag för att förklara och rättfärdiga hen-pronomenet, användes också för närmare 20 år sedan.

1995. ”Man har också föreslagit att svenskan skulle överta finskans könsneutrala hän, eventuellt stavat hen (rimmande på den): Om det är någon som vill röka så får hen göra det utomhus.” (Teleman 1995).

Vi rör oss ännu tillbaka i tiden, gräver djupare bland inbundna årgångar av språkvårdstidningar.

1976. Bertil Molde diskuterar könsneutralitet ur språkvårdsperspektiv. Samhället går framåt och ett generiskt han som också ska innefatta kvinnor är inte längre gångbart. Vad är då alternativen? Han, hon, den – eller vad? Som svar på den sista frågan, eller det sista förslaget, skriver Molde (1976): ”Tanken på att införa hen som nytt pronomen torde vara praktiskt ogenomförbart.”

1967. Vi är över 40 år tillbaka i tiden. I en fotnot, gömd i akademisk text i liten font, uppmärksammar Karl-Hampus Dahlstedt ett nytt pronomenförslag från året innan, men hans ord ekar bekanta: ”Att införa ett nytt pronomen i ett språk är en besvärlig operation”, menar Dahlstedt (1967).

1966. Den 30 november detta år besvarar Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning en språkfråga, som sänts in till tidningens frågespalt. Frågan berör användandet av generiskt han, och Dunås svarar som följande: ”Oftast kunde man mycket väl nöja sig med han. Men det vore en stor vinst för språket om man toge i bruk pronominet den, alltså studenten den o.s.v. Ett sådant bruk har faktiskt gamla anor och har ett stöd i uttryck som den som lever får se. Här väntar en uppgift för modiga och fördomsfria språkmän och s.k. radikala.

30 november 1966. Snart 48 år sedan. Nästan ett halv sekel. Tänk på det. Fundera över hur många ord som idag är vardagsord, som inte ens var påtänkta för 48 år sedan.

Sedan skriver Dunås (1966): ”För egen del kan jag drömma om att man från han gick ett steg framåt i vokalräckan och från hon två steg tillbaka och uppfann det tvåkönade ordet hen med kort e.”

Låt oss ta ett stort kliv framåt, faktiskt till och med ett år in i framtiden.

2015. Hen kommer med i den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens Ordlista, SAOL (SvD 2014).

Som Teleman (1995) skrev: ”Den som lever får se. Intet är så svårt att spå om som framtiden.”

Nu är framtiden här. Må vara att införandet av ett nytt, könsneutralt pronomen var den ”besvärliga operation” som Dahlstedt talade om, men Moldes ”praktiska omöjlighet” kom på skam. Hen är här, och förhoppningsvis för att stanna!

Källor:

Dahlstedt, Karl-Hampus. 1967. Språkvård och samhällssynI: Språk, språkvård och kommunikation. S. 118 (fotnot).
Dunås, Rolf. 1966. Han eller hon. Frågespaltssvar. I: Upsala Nya Tidning, 30.11.1966.
Molde, Bertil. 1976. Han, hon, den – eller vad? I: Språkvård 1/1976. S. 4-7.
Svenska dagbladet. 2014. ”Hen” kommer med i SAOL. http://www.svd.se/kultur/hen-kommer-med-i-saol_3784100.svd
Teleman, Ulf. 1995. Han, hon eller vem som helst. I: Språkvård 1/1995. S. 3-9.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

2 responses to “Historien om hen

  1. Intressant historisk återblick. Jag lärde mig något nytt, tack för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s