Ekot

Vi kör fel två gånger på vår väg mot museet, men det är mer kartläsarens fel än något annat. Museet Ekot ligger i skogsbrynet, strax utanför en liten by. Det är inhyst i en gammal parstuga med gulmålad dörr och blå fönsterkarmar. På stentrappan sitter innehavaren W med en lång pipa i mungipan, det är svårt att se honom genom röken av hallon- och svartvinbärsblad och det majklara motljuset. Medan han knackar ur pipan mot trappan berättar han att han just har varit och finstämt alla utställningsljud, så museet torde vara i utmärkt skick.

Museet har inte så många besökare, ser vi då vi skriver våra namn i gästboken.

Stugans tre rum, inklusive vinden, är alla fulla med montrar, utställningsskåp och rangliga bord för förlorade eller nästan förlorade ljud. Ljudet av en prasslande morgontidning finns förstås ännu, säger W, men då är det nästan alltid i tabloidformat. Ljudet av en tidning i broadsheet-format som bläddras i över ett köksbord är mycket sällsynt nu för tiden. Vi lyssnar till malandet av en handkaffekvarn, fräsandet av sigillack som smälter mot en ljuslåga och det sjungande ljudet av ett modem som kopplas till telefonnätet. W ber om ursäkt för att museets samlingar inte är så noga kategoriserade, klirret från ett nyckelbälte finns bredvid det omisskännliga knapprandet på en Nokia 3310 då någon i stor iver skriver ett textmeddelande.

Det gör oss inget alls. Vi njuter av höga kulningar på bergssluttningen för att locka hem korna från betet, klangen av hammare mot mässing i en knappslagares verkstad och raspet av stiftpenna mot tunt brevpapper; skrällande telefonsignaler, ”Haru knäck i lurarna?”, frasande av underkjolar över krinolin; ljudet av en papperskniv som sprättar upp de olästa sidorna i en bok, vinandet av en videokassett som spolas tillbaka till början, ticket från ett fickur i kedja.

Då vi har gått igenom hela museet bjuder W oss på kaffe. För att vila öronen slår vi oss återigen ner på trappan till stugan, njuter av solen som nu har hunnit högre på himlen. Kaffet serveras ur en renskrubbad kopparkanna ner i små, kantstötta porslinskoppar. Vi har tagit med oss kardemummakakor och W smakar på dem med synbar förtjusning. Han undrar vilket ljud vi tyckte bäst om. Vi kan inte bestämma oss, velar mellan klinget av handblåsta glas som skålas mot varandra, knackandet på en brödskorpa för att se om brödet har gräddats klart och dunket av en slagbom som anslås så hårt att hela vävstolen ruckas. W berättar att de flesta brukar tycka bäst om Jenny Linds sångröst och tillägger med låg röst, som om det vore en hemlighet, att han själv har kommit att gilla ljudet av då en lie slipas, även om många tycker att det är ett obehagligt ljud.

När vi ska ge oss av erbjuder vi W skjuts tillbaka in till byn, men han avböjer och menar att han ska sitta här och röka en omgång pipa än. Aldrig smakar det så bra som på just den här trappan, säger han. Vi tackar så mycket för kaffet, lämnar kvar de sista kardemummakakorna och vinkar hejdå åt W som plockat fram sin ask med torkade blad. Han stoppar sin pipa på samma sätt som han gör allt annat – långsamt och omsorgsfullt, för att få det att verkligen betyda något.

(Jag ska erkänna att idén inte ursprungligen är min. Tanken om ett ljudmuseum fick jag presenterad av en vän, som i sin tur hade läst om det i en novell, men det gör inte museet Ekot mindre skönlitterärt verkligt för den sakens skull!)

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s