Post-poesi

Det är över. Trettio dagar av diktskrivande och lika många dikter (eller för att vara riktigt noga trettiotvå dikter, eftersom det vid ett par tillfällen blev dubbla dikter under en och samma dag). Jag kan inte säga att jag är stolt över att ha klarat av att delta i NaPoWriMo, för även om det stundvis var en utmaning, så var det aldrig överväldigande. Jag har tänjt på gränserna för min egen bekvämlighet och skrivit dikter som jag aldrig hade föreställt mig att skulle komma ut ur min penna och mina fingrar. Jag är helt enkelt oerhört glad över att jag deltog i aprillyrik, som blev mitt eget försvenskande namn av rörelsen. Det är det näst bästa jag någonsin har gjort i skönlitteraturens anda (det allra bästa var att gå skrivkurser) och jag är fortfarande upprymd över det kreativa uppsving som jag upplevde – och hoppas på att fortsätta uppleva. Jag njöt av att ständigt ha poesi snurrande i bakhuvudet och uppskattar hur jag började se världen på ett mer poetiskt sätt, hittade ordfragment och poem i vardagliga händelser och bilder.

1939655_551224968321972_7667819492097209731_n

10171233_551224954988640_5385977474234594454_n

Två poetiska bilder från den gångna månaden.

Det finaste med hela NaPoWriMo är nog att den så tydligen genomsyras av kärleken till dikten. I en värld som annars är full av måsten, borden och tvång, är det så svindlande fint att kunna delta i något som är helt och fullt frivilligt, där atmosfären är en alltigenom stöttande, uppmuntrande och nyfiken sådan. Det var som att ingå i en stor, virtuell poesifamilj. En känsla av att ha en trygg grund att stå på gör det lättare att vara kreativ och utmanande i sitt skapande.

Det jag dock är stolt över, är att jag aldrig har bett om ursäkt. Om NaPoWriMo på ytan har handlat om att skriva dikter, så har det på djupet kommit att innebära att sätta en stolthet i mitt konstutövande. Jag har aldrig bett om ursäkt för att jag har länkat otaliga dikter på min Facebook-sida. Jag har inte bett om ursäkt för att min blogg endast har blivit en diktblogg under flera veckor. Vad mera är – jag har aldrig bett om ursäkt, inte ens inför mig själv, för att vissa dikter blev riktigt dåliga. För så blev det ibland. Men det är okej. Det är okej att skriva dåliga dikter ibland. Det viktigaste är att jag skriver, och att jag har roligt under tiden. Och det har jag haft, jag har haft så sanslöst skoj att det inte är klokt! Ibland har diktandet upptagit flera timmar per dag och jag har länge filat på formuleringar, skrivit om och skrivit på nytt, bara för att dikten ska bli sitt allra bästa jag. Andra gånger har andra delar av livet haft förtur och jag har svängt ihop dagens dikt, en enkel haiku, i huvudet medan jag promenerar hem från en vän halv tolv om natten.

Då jag tittar tillbaka på de dikter jag har skrivit (jag har förstås bara publicerat de bästa här på bloggen), så hittar jag direkt tre favoriter: I skarven, Stockholm och London Islington 1996. Jag tror att det som gör att jag tycker så bra om dem, är det att jag börjar höra (eller se) min egen röst i dem. Jag vet att det är mina dikter, att det här är vad jag vill förmedla genom poesi. Och att hitta sin egen röst som författare, kära vänner, är det viktigaste i att skriva. Så sade i alla fall skrivkursledarna, och de om någon torde väl veta.

Till sist vill jag bara säga tack. Tack till alla ni som har läst mina dikter. Tack för att ni har kommenterat och funderat. Tack för era vänliga ord och uppmuntran, för att ni låter mig hållas. Det betyder så enormt mycket för mig!

En lycklig poet lyfter på hatten och fortsätter skriva. Det finns alltför många oanvända ord och tomma anteckningsböcker i denna värld för att jag ska kunna vila.

 

3 kommentarer

Filed under okategoriserat

3 responses to “Post-poesi

  1. ma

    Och vi tackar för att vi fått ta del av dina dikter, dina ord och dina funderingar <3

  2. Det var en rolig utmaning och jag beundrar dig för att du hann och orkade skriva alla dikterna. Jag vet inte om jag skulle ha hunnit, men har nästan lust att haka på en annan gång.
    Jag har läst alla de dikter du publicerat på bloggen och gillat alla. Så varierande teman och stiler. Du är duktig med orden och har många fina tankar. Kramar!

    • Tack ska du ha för dina fina ord, Marja! Som jag skrev så var det en utmaning, men aldrig en överväldigande sådan. Nästa år är jag definitivt med igen :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s