Ångest, ångest är min arvedel

Jag avskyr den här ångesten, den här förbannade våndan som sätter sig i kroppen och vägrar försvinna. Orsakerna kan vara många, men den känns alltid på samma sätt.

Som att lungorna sitter för högt upp och gör det svårt att andas.

Som att bröstbenet är alldeles för tunt och skälver till vid varje ostadigt hjärtslag.

Som att blodet aldrig orkar ut till de darrande händerna, kalla av den dåliga blodcirkulationen.

Som att struphuvudet har satt sig på snedden och hela tiden trycker på i halsen.

Som att tårarna bara fortsätter och fortsätter rinna och jag vet inte hur jag ska få stopp på det.

Som att all kraft har lämnat benen, och i kombination med tyngden i maggropen kan det bli omöjligt att ens stiga upp för att koka sig en kopp te.

Jag minns en sommar, en varm augustikväll, med den nedåtgående solen som föll snett över verandahörnet, och jag talade i telefon med gråthackig röst tills öronen hettade, för jag hade sådan ångest över den annalkande hösten, och i och med den en pro gradu-avhandling som borde skrivas.

Jag minns en höst, en sen oktoberdag, då jag tvingade ut mig själv på en promenad trots att jag egentligen inte kunde, i ett försök att mota bort gradu-ångesten. Det var ett dödsdömt försök, och senare på kvällen låg jag framstupa på mattan, för det var lättare att andas där än i den mjuka soffan.

Jag minns en vinter, en tidig marsnatt, då jag hade haft en en trevlig söndag och på kvällen tog ångesten över min kropp och mitt sinne. Jag grät så mycket att jag hade rödfläckiga kinder ännu då jag vaknade nästa morgon, och hela dagen ansträngde jag mig att hålla ihop mig själv i ett stycke, för jag orkade inte bryta ihop igen.

Jag behöver få ord på allt detta, för att kunna kämpa, och jag behöver skriva ner dessa ord, för att få dem påtagliga och fattbara. Så att jag ser min fiende, som i vanliga fall är osynlig och vag, den motståndare som inte är jag, men som inte desto mindre finns inuti mig.

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Ångest, ångest är min arvedel

  1. Åh nej, vad jobbigt! Jag vet hur det är, jag om någon…ja, jag var själv där för bara några månader sedan, eller veckor sedan. För femtioelfte gången. Pga annat än gradu men ändå.

    Vilket gradustadie är du i? Finns det en plan, vet du vad du ska skriva om? Det är lätt att känna det som en jättestor övermäktig uppgift, särskilt i början. Sen när man är på det klara med vad man ska skriva om och har kommit en bit på väg känns allting mycket lättare. Kontakt med handledaren är också viktigt, faktiskt jätteviktigt :)

    Kramar!

    • Jag är helvilsen i graduskogen och är så trött på allt att jag bara vill ge upp, lägga mig ner i mossan och sova till juni.

      Jag vet hur man skriver en gradu. Jag vet vilka faser som finns, hur det ska struktureras, vilka delar som kommer var, vad som ska läsas. Jag vet allt sådant i teorin, och förnuftsmässigt är jag rätt klar i huvudet, men det skiter sig då jag ska omsätta allt i praktiken, och att resonera över mina känslor har jag aldrig kunnat. Därav ångest och annat fanskap.

  2. Åh, har du talat med din handledare? Du vet, blir det övermäktigt finns det också studiepsykologer att besöka. Att skriva gradu är inte det lättaste, men du är jäkligt nöjd när det är gjort. Och för att du bevisar, inte för någon annan än dig själv egentligen, att jag också kunde.

    För du kan. Det vet jag. Men ja, det är ångestframkallande, för det är en väldigt, väldigt ensam och utlämnande process.

    Har du kommit så långt att du fått ner något på papper? Oftast är ju början det svåraste, för de flesta av oss. När vi väl kommit igång går det åtminstone lättare. Har du börjat läsa vad andra skrivit? Det är också ett sätt att börja på, som kan göra det lättare, när du har något att basera din egen text på. Nu kanske ni har ett helt annat sätt att skriva gradu än vad vi statsvetare har, så då får du glömma min sista fråga.

    Styrkekramar!

  3. Ja, som Stephanie säger så läs in dig på litteraturen. Jag tyckte det blev lättare när jag gjorde det. Man kommer liksom in i själva den världen. Och redan när man fått ner något på papper känns det lättare, även om det bara är någon sida eller några sidor. Får man fråga vad du ska skriva om? Kanske du har berättat nån gång redan och då är det jag som är senil..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s