Inget värt att gratulera

Jag kommer hem ett dygn tidigare än planerat och tänker överraska föräldrarna. De är inte hemma, så den planen misslyckas. Istället packar jag upp, diskar undan och slår mig sedan ner för att läsa de senaste två numren av lokaltidningen.

På insändarsidan finns två insändare om lagförslaget på en jämlik äktenskapslag och en om HBT-adoption. Jag är tvungen att skrika lite och stampa upp och ner för trappan ett varv, innan jag har ro att slå mig ner och läsa insändarna. Och jag blir så matt, så uppgiven, så oerhört trött. Har vi inte kommit längre än så här? Varför måste vi fortfarande diskutera vad som (i min värld) är icke-frågor? Med alltför hög puls läser jag vidare i nästa dags tidning. Nästan hälften av alla kvinnor i Finland har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld, enligt en stor undersökning inom EU. Fler än var femte kvinna i EU-länder har blivit utsatt för fysiskt och/eller sexuellt våld av en partner. Jag känner ett tryck över bröstet då jag läser vidare, och då jag så småningom kommer till utrikessidorna och händelserna i Ukraina så mår jag så illa att jag inte klarar av att läsa om dem.

Nu på lördag, den 8 mars, är det Internationella kvinnodagen. Ursprunget för den dagen var att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors (underlägsna) ställning över hela världen. På många håll har det blivit en dag då folk, främst män, uppmärksammar och uttrycker sin kärlek till kvinnan. Det är i sig fint att bli uppmärksammad och få kärleksförklaringar, men Internationella kvinnodagen får inte bli en annan Alla hjärtans dag. Uppmärksamheten riktad mot kvinnor får inte inskränka sig till ett ”Grattis på kvinnodagen”. Att vara kvinna är inget att bli gratulerad för.

På sina sätt skulle jag vilja skrota Internationella kvinnodagen, för i den bästa av världar skulle varje dag vara lika mycket kvinnors dag som någon annans dag. Samtidigt vet jag att vi lever långt ifrån i den bästa av världar och den sorgliga sanningen är att det behövs en dag då kampen för lika rättigheter uppmärksammans, då det fokuseras på den ojämställdhet som råder i samhället. För även om kvinnokampen – och i och med det kvinnor – uppmärksammas en dag om året, så lever vi 365 dagar om året i ett samhälle där kvinnor per automatik är de Andra.

Så på lördagen, önska inte bara dina medmänniskor ett ”Grattis”. Gå ett steg längre. Läs en feministisk blogg. Fundera över patriarkatet. Lägg genusglasögonen på näsan och betrakta din omvärld. Prata, reflektera, agera. Och gör det också på söndagen. Och på måndagen. Och alla dagar därefter.

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Inget värt att gratulera

  1. Tack för ett insiktsfullt inlägg. Jag har funderat en del på de här sakerna sedan jag fick arbete på ett företag vars bransch främst är mansdominerad. Och visst känns den aretsplatsen rätt stereotyp.

    På fabrikssidan finns en handfull kvinnor medan de flesta är män. På kontoret där jag sitter är vi fyra kvinnor: en receptionist, en löneräknare och två andra. Endast en av oss har en högre ställning i hierarkin. De övriga tre på kontoret ät män: VD:n, ekonomen och IT-experten. Alla förmän/ansvarspersoner i fabriken är (som ordet säger) män.

    Jag har inte så mycket erfarenhet av arbetsplatsen ännu men har nog hittills trivts. Vet sedan inte om det är en bra eller dålig sak att jag noterat den, i mitt tycke, stereotypa könsindelningen (eller kanske det säger mer om mig?). Ska ju bli intressant att se hur det hela börjar kännas.

    Tack än en gång! ^^
    Ha en mysig dag!

    • Tack själv för din kommentar! Det gör mig glad att veta att folk läser det jag skriver, speciellt då jag (för en gångs skull) tar upp något verkligt viktigt.

      Jag tror det är bra att du har noterat hur könsfördelningen på din arbetsplats ser ut. Även om du inte är i en position att göra något åt det, så är medvetenhet ett första steg – gällande allt. Hur som helst så hoppas jag att du kommer trivas där också i fortsättningen!

  2. vivibolinVivi

    Tidigare idag läste Idas ”Jag är trött på alla män” inlägg. Hon och du fångar elgant precis hur jag känner. Jag är så trött! Vill inte mera, orkar inte mera. Men nu och då kommer ljusglimtarna, som då en manlig vän som tidigare sagt att han inte identifierar sig som feminist skriver åt mig att han numera stolt kallar sig feminist. Det ger ork och glädje åt min utslitna feministsjäl.

    http://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/07/ida-henrikson-jag-ar-trott-pa-man

    • Jag läste hennes inlägg, och nickade igenkännande åt mycket. Sedan läste jag kommentarsfältet – ett lika stort misstag som alltid… Det gäller nog att hålla fast vid de små ljusglimtarna i en strävan som ibland kan te sig tung och tröstlös!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s