Slampa

Jag rotar igenom mina texter från de numera avslutade skrivkurserna. Även denna text, som är 100% skönlitterär sanning, föddes ur tanken ”om jag vore man behövde jag inte uppleva detta”.

 ~

Den söta pojken med flygigt hår och ljusblå skjorta påminner mig om min favoritskådespelare. Jag glömmer mig själv och besvarar hans leende genom stroboljus och flimrande rök. Så dansar han tätt intill mig, han doftar svett och tvättmedel och jag glömmer mig själv och skjuter inte bort hans händer då han lägger dem på mina höfter. Jag glömmer mig själv och alla regler och tycker om hans händer på mina höfter och hur hans skäggstubb raspar mot min överläpp.

I samma stund som hans tunga möter min kommer jag på mig själv igen. Skamkänslorna. Samvetskvalen. Skulden. Fina flickor gör inte så här. De kysser inte pojkar på krogen. De kysser definitivt inte pojkar på krogen om de sedan inte är beredda att gå vidare. En drink betyder en kyss betyder ett ligg. Jag bryter reglerna, jag bröt den första regeln och då bryter jag alla regler. Och för att jag en gång har börjat den nedåtgående banan, för att det redan står skrivet ”slampa” i min panna, så låter jag det fortgå. Jag driver på det, bara för att få det undanstökat.

Straffet för självmordsförsök är döden. Straffet för att strula runt är att knulla. Det du gör blir till skam och smuts och det ska bestraffas med mera skam och smuts. Har du en gång dragit ett bloss är det bara att röka klart cigaretten. Har du en gång tagit en munfull är det bara att tömma flaskan.

Så jag låter det fortgå, följer honom hem och skrattar och kysser och är den som knäpper upp den ljusblå skjortan. För att han var söt och jag ville dansa med honom knäpper jag upp hans ljusblå skjorta.

~

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

4 responses to “Slampa

  1. Som kvinna så känner man verkligen igen sig i denna text. Kanske också som man :) Slampan, horan, madonnan. Du skall vara allt.

    • Och hur sorgligt är det egentligen inte, att vi känner igen oss? Tror det därför är viktigt att skriva (och tala) om det, så att det förhoppningsvis kan förändras i framtiden och ingen ska behöva knäppa upp ljusblåa skjortor ifall hen bara ville dansa.

  2. Jag känner igen mig, och det är hemskt. Hemskt förvirrande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s