Tre som alla är skyldiga varandra något

”Jag har tre små påsar med kopparmynt,
som alla tre är skyldiga varandra något.”
–  ur Ögonblick av frihet, söndag 3 januari 1915 av Virginia Woolf

Skrivkurser. Varför har det tagit mig nästan ett decennium av aktivt skrivande innan jag insåg vilken oerhörd skatt skrivkurser är? Jag vill aldrig att det ska sluta och jag vågar knappt tänka på att nästa träff är vår sista, så jag låter bli, och berättar om vad vi har gjort istället. Under den gångna helgens skrivkursträff fick vi bland annat försöka skriva en text utan att använda bokstaven A, och läsa ett utdrag ur Virginia Woolfs dagboksanteckningar för att sedan skriva utgående från de(n) rad(er) som tilltalade oss. Min rad kan ni läsa ovan. Min lilla text kan ni läsa nedan.

Vi är tre bundsförvanter, som alla tre är skyldiga varandra något. Vissa skulle säkert kalla oss vänner, men jag tror inte riktigt på vänskap som grundar sig på skulder, gentjänster och förlikningar.

                      Gillis är skyldig mig tre middagar och en kvarts flaska whisky. Jag är skyldig honom fyrahundrafemtiotre kilometer med valfritt fordon. Ruby har lånat två dagar och en essä av mig, samt åtta böcker – varav den ena har tillfogats skada i vänstra hörnet – av Gillis. Han är skyldig henne ett och ett halvt förhållande, en månads hyra och två bläckpennor av finare sort.

                      Och det fortsätter. Vi har en svart skrivbok där vi skriver upp alla lån och – mer sällan – stryker gamla skulder. Det är ett oändligt virrvarr av pubrundor mot kaffekoppar, använda tändstickor mot vita lögner mot ett par solglasögon. Ruby som är skyldig Gillis en guldring som har lånat ett köksbord av mig som i min tur har lånat fyra äpplen och en väggklocka av Ruby och är skyldig Gillis tre komma sju meter hamparep .

Har ni också någon gång provat på något, och a) insett att ni hela livet har gått och väntat på det här! b) funderat varför i hela friden ni inte har börjat med det tidigare? Berätta för mig! Vad är er oväntade skatt här i världen?

5 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

5 responses to “Tre som alla är skyldiga varandra något

  1. Oh ja! Att bli egenföretagare! Det passar mig som fisken i vattnet och jag trivs som en snöboll i… ja, eller hur det heter. :P Jag tror i alla fall att det har dröjt ända tills nu för att jag inte har varit redo tidigare, så jag går inte och harmas över att jag inte började tidigare.

    • Det är bra, det är väldigt onödigt att harmas i, tja, onödan! Själv tänker jag bara att nu då jag en gång börjat på skrivkurser så ska jag aldrig sluta. 20+ eller 70+ spelar ingen roll då det gäller skrivande, och det är väldigt tacksamt!

  2. Ah, jag vill läsa mer! Du avbröt ju storyn just när den blivit spännande och jag tänkte men hur skall detta fortsätta? :) Hur lever de tre sina liv?

    Saker jag inte gjort förr. Jo, lagat mat! Större delen av mitt liv har jag gått runt och sagt att jag inte kunnat laga mat. Delvis för att vi hade så elaka lärare i huslig ekonomi i skolan. Plus att vi skulle laga ”traditionell finsk mat”.. Men visst kan jag ju laga mat. Och jag vågar till och med påstå att det blir riktigt gott för det mesta. Och det var ju inte alls svårt.

    • Haha, jag är ledsen, Stephanie, men jag har inte något mer! Tiden tog slut då vi skrev och jag har inte fortsatt på historien.

      Laga mat är definitivt en bra sak att upptäcka att man kan och vill! Förhoppningsvis är det ju något som man gör resten av sitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s