Mötesplatsen

Det finns en stor staty på ett torg i norr. Frihetsstatyn heter den. ”Vems-är-hatten?”-statyn, kallar min vän Z den. Högt ovanför huvudet på de människor som drar förbi på salutorget eller gågatan befinner sig två mansfigurer; en soldat stående med geväret i handen och viftande med sin mössa, och bakom honom en skadad soldat som sitter och håller sig för bröstet.

Pojkarna i brons är så högt uppe att jag aldrig har sett dem ordentligt, bara skymtat undersidan av deras ansikten då jag kikar upp mot dem.

Statyn är inte bara en staty, som många statyer kommer att bli; bortglömda, förbisedda, ignorerade. Denna staty är en mötesplats. Den svarta granitsockeln är i flera avsatser, dekorerad med fem reliefer, och bildar en slags trappa. Som litet barn tyckte jag om att klättra på trappan, mot reliefen av det ståtliga lejon som har besegrat en drake. Jag trodde att det var Mufasa från Lejonkungen. På dessa skrovliga trappsteg, av varierande höjd och bredd, sitter det så gott som alltid någon och väntar. Statyn och dess trappa blir den självklara mötesplatsen, ett stort och synligt monument som även främlingar i staden lätt kan hitta.

Att vänta vid statyn är spännande. Jag har i nervositet gått runt, runt, runt statyn, i ovetskap om från vilket av de fyra hållen som mitt sällskap, som jag kanske skulle träffa för första gången, skulle anlända. Den första gången jag träffade den magiska C var det på trappan till statyn. En fin sommardag då jag skulle träffa Z satt jag och läste Bonjour tristesse, som jag hade haft så höga förväntningar på (nästan som Flickan i frack), men som var väldigt liten och tunn och inte så fascinerande som jag hade hoppats. Jag har varit den som kommit för sent till en träff vid statyn och hastat över gågatan för att mötas på det nedersta trappsteget med ett ursäktande leende och andan i halsen. Jag har varit på glassdejter på den trappan, jag har kramats och kyssts och gråtit under bronspojkarnas fötter. Jag har blåst såpbubblor över torget från den trappan, jag har suttit med vänt ansiktet mot den första vårsolen och sökt mig till skuggsidan under heta sensomrar.

Hela trappan ligger alldeles översållad av skimrande minnen av gångna möten och farväl, och högt ovanför alla kommanden-och-gåenden står den ena soldaten fortfarande och viftar med sin mössa.

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “Mötesplatsen

  1. Jag kunde inte hålla med dig mer! Fribaren är för evigt klädd i minnessusningar, på gott och ont. Där har man mötts av kärlek, ilska, hat och underliga kommentarer — jag kommer spontant på en väldigt konstig incident när några uppskattningsvis 9 år gamla killar ropade ”vitun huora” åt mig. Fina minnen, alltså. Jag tänker slänga upp ett litet bildpotpurri inom kort med statybilder, så inspirerad blev jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s