Hur det egentligen är

”Hur är det?” frågar de, och jag svarar ”Jodå, det är riktigt fint! Mycket studier, men det går.” Sedan fortsätter vi tala om något trevligare, så som Sherlock och bloggar och whisky.

Det är inte det att jag ljuger, aldrig. Jag kan inte ljuga. För det är fint. Jag har börjat med en del väldigt intressanta studier i höst. Jag får träffa mina tanter på daglig basis. Härom veckan var jag på världens bästa metall-konsert och igår hade jag en mycket fin tebjudning. Hösten fylls snabbt av roliga händelser, som Danmarksresor och kusinbesök och skrivkurser. Kanske det bästa av allt – de tvångstankar och nojor som dominerade förra läsåret har lyst med sin frånvaro och jag är innerligt tacksam.

Så finns det den andra sidan av sanningen. Jag kan inte sova. Ligger och kastar mig av och an i sängen, svär för mig själv, stiger upp. Packar väskan inför morgondagen, torkar disk, sorterar i mitt förråd av halsdukar. Lägger mig igen, känner snarare än ser månstrålarna över täcket, somnar inte förrän jag är alldeles utmattad och drömmer underliga drömmar. Inatt drömde jag om L (jag saknar honom) och om löpeld som förstörde skogar. Då jag vaknar om morgonen, alldeles för tidigt, är jag slutkörd i själen och kroppen. Jag har börjat dricka kaffe istället för te (ni som känner mig förstår vidden av detta) och ogjorda studier snurrar jämt i bakhuvudet. Jag har inte städat sedan jag flyttade söderut igen, jag orkar inte laga ordentlig mat. Jag gör och gör och gör saker, men jag åstadkommer inget.

Visst, det här är småsaker. Petitesser, jämfört med var andra går igenom. Kärlekstrassel, sjukdom, plåga, död. Mina problem är bara ”problem”, det vet jag rent rationellt. Ändå kommer jag inte ifrån att mina största problem alltid är mina största problem, oavsett hur stora problem någon annan har. Vi lever alla enligt olika måttstockar. Att mena att jag inte får vara nedslagen för att någon annan har det sämre, är som att säga att jag inte får vara glad för att någon annan har det bättre, och ni hör ju själv hur tokigt det låter. Och det är något som inte står rätt till, något som gnager och tär av min själ och mitt själv. Jag vet bara inte riktigt var eller varför det felas som värst. Kanske för att det är måndag. Kanske för att det är höst. Kanske för att de att-göra-listor som jag skriver aldrig blir fullt avklarade. Kanske för att jag för första gången på flera år står utan riktning i livet, och det krävs mod och förtröstan att börja gå utan att ha vare sig karta, kompass eller ens ordentliga vandringsskor, och med endast en vag föraning, nej, en vag förhoppning, om vart en är på väg.

Hur som helst – jag jobbar på det, modet och förtröstan och att i alla fall fixa vandringskängor. Och under tiden ser jag till att fylla mitt liv med sådant som går under kategorin fint. Teveserier, filmer som rör hjärtat och romaner lästa för nöjes skull. Rött läppstift och diskussioner om både feminism och språkriktighet. Lunch efter lunch i gott sällskap, jubileumsfester och födelsedagsfester. Nygräddade scones och spontana brev och anteckningsböcker med sidor som doftar England. Allt sådant.

Det var nu bara det jag ville säga.

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “Hur det egentligen är

  1. Att inte sova är dock något som kan göra att så mycket fint utbyts i mindre fint, när krafterna inte räcker till. Men hoppas det ger med sig! :) Att stå utan inriktning i livet kan både vara en förbannelse och en välsignelse. Jag hör dock till samma typ som dig, som har svårt med sådant. Och det gör att livet blir så mycket tyngre än vad det skulle behöva vara ibland. Tyvärr.

  2. Hoppas allt reder upp sig så småningom. Eller åtminstone att du får riktning. Det är svårt att traska på utan ett hum om vart man riktigt ska ta sig. Men man kan ju se det som så också att då har man tid att stanna upp och beskåda allt fint i världen. Och utan en viss stig som man måste vandra så kan man ströva runt i höstksogen och bry sig blanka fan i slutmålet utan plocka svamp istället. Och det är ju visst att åstadkomma något det med! Man kommer nog fram sen förr eller senare :).

  3. En måste få vara nedstämd när en är det. Att säga åt någon att hen inte får vara nedstämd för att det finns andra som har det värre tycker jag är elakt. Rent ut sagt elakt, för den som säger så kan inte veta vad som ligger bakom. Men se du till att fylla livet med sådant som är fint, min erfarenhet är att det är just de fina sakerna som får en att hitta vägen igen.

  4. Tack ska ni ha, alla, för snälla ord och lyckönskningar! Ni är guld värda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s